Sida 1
Sällskapsfröjderna, dessa lifvets Saturnalier, dessta glada utläggningar af sentensen: Dulce est desipere in loco, hafva under alla tider stegrats af drufvans must och adlats till skämtets högtider af dryckessången. Så besjöngo i milda toner Anacreon och Flaccus, med vinlöf i sina lockar, lifvets skönaste dröm, kärleken; så uppstämde medeltidens munkar sitt glada dryckesqväde: Nobis est propositum in taverna mori; så stämde den glada Fransmannen, den melankoliska Engländaren, den trumpna Tysken och andra bildade nationer skiljda toner till vingudens ära; men ingen framlockade ur den rankomvirade lyran ett mera rusande melos, än Derwischen i Persiens blomsterstad, Hafiz, och sångaren i Sveriges löfomsusade konungastad, Bellman. Der lifvet, som hos de Gamla, var en evig glädjefest, der var vinet blandadt med vatten och dryckessången gick på mildare toner, hvilka icke ens i dryckes- och kärleksberusningens ögonblick förnekade den antika bildningens anborna besinning, hvarföre Theosskalden väl sjöng: ζελω, ζελω μανηναι, men han rasade icke. Men der lifvet är en kamp mellan tid ocb evighet, vara och böra, verklighet och idé, mellan bekymren för detta och det tillkommande lifvet, och der glädjens stunder endast äro försvinnande ljusblickar, sällsporda oaser i lifvets öocken, endast der kan dryckessången
Källa: Project Runeberg ·