Sida 2
bära spår af själskrafter, som ur verldsbekymrens skola till några ögonblicks ferier blifvit utsläppta, endast der kan den taga en dithyrambisk flygt och bli ett själens rus. Der är sången en yrande Bacchant, en vingad Genius, med thyrsusstafven i den ena handen och lyran i den andra. Men har ej sångens Genius vingar, är det blott vatten i bägaren, då är äfven dryckesqvädet ej äkta, blott uttrycket af en konstlad gläidje, liknande en dans af björnar, ej af Chariter och Satyrer.
Men vingar hade Hafiz sång. Der voro Dithyramben och Mystiken tvillingfödda, det gudomliga återstråladt i spegeln af det jordiska, och derföre är han Österlandets Bellman. Hans sång är nämligen en ljuftdoftande ros, omklingad af näktergalars qväden och omstrålad af rubiner från Indiens vinberg. Sångaren glömmer väl vid pokalen alla lifvets sorger:
Ära och egendom bar man ej med till dörr'n af ett värdshus, drick och allt hvad du har kaste i hafvet du ned.
— men han glömmer ej lifvets bestämmelse. Hafiz säger tvärtom, att han, ehuru en skenbart förlorad, dock på eget bevåg går sin bana, att en högre hand hållit en spegel för honuui, och att han som ett barn jollrat efter den Evigas ord, att det hör till hans natur, att äta så väl tistlar som rosor, och af båda näras, växa och må väl, att vishetens perla är i hans ego, men att han genom mångfaldig infattning söker att göra dess besittning för många så mycket mera
Källa: Project Runeberg ·