Anne Charlotte Leffler

och ovanligt intagande kvinna, Signora Zampini-Salazar, yttrar: att duchessa di Cajanellos hem utan tvifvel skulle blifvit den mäst betydande litterära salong i Italien; ty värdinnan hade alla förutsättningar såväl för att samla som sammanhålla en dylik krets. Signora Zampini skildrade 1892 i en italiensk tidning behaget i det halft nordiska, halft italienska hemmet, soligt genom makarnes strålande lycka, genom hjärtligheten hos den enkla, anspråkslösa och dock så ståtliga värdinnan, med den spänstiga, höga gestalten och den nordiska typen — hon verkade, sedan hennes burriga hår grånat, som alldeles blond. Genom sin ärliga vänlighet, sitt själfullt glada väsen ägde hertiginnan af Cajanello för sina nya vänner en än starkare tilldragning än fordom för de gamla, sedan ett nytt behag, lyckans mjukhet och värme, tillkommit. Signora Zampini yttrar sålunda entusiastiskt:

»Allt hos henne är harmoniskt och ädelt; hon är ur stånd att hysa låga och lumpna känslor... Hon är ett strålande exempel på de lyckliga karaktärer, som motstå ärelystnaden och som äro ur stånd att yfvas... Hon äger den sällsynta tjusning, som den blygsamma tillbakadragenheten öfvar. Ingen framgång har minskat hennes sannt kvinliga karaktär. Den uppriktiga och innerliga handtryckningen, det milda leendet, den fängslande blicken, då hon mottager sina vänner i sitt