Sida 3
Intet tidehvarf i vår historia kan uppvisa en så stark förändring i statslif och samhällsskick som förra hälften af det sjuttonde seklet. Man behöfver blott kasta en blick på det stormaktstidens Sverige, som i all sin glans uppträder kring Kristinas tron, och därefter låta ögat falla på det enkla folk, som efter Uppsala möte samlar sig att under nionde Karl värna om fäders tro och egna gränser, för att genast se, att här en djup klyfta skiljer tvenne generationer. Mellan bägge ligga ju ock krigen på andra sidan Östersjön och Sveriges inkastande i den stora europeiska konflikten. Och under och genom dessa strider trängde europeiska idéer och vanor, främmande länders glans och yppighet, söderns rikare bildning nästan som i ett slag in öfver ett folk, som dittills i det hela lefvat ett afskildt och enkelt lif.
Sådana förhållanden måste föra till starka inre hvälfningar, och det fordrades ett ej ringa mått af naturlig kraft och sedlig styrka, för att ej härunder förlora sig själf och det samband med det förflutna, som är så nödvändigt för ett folks sunda nationella utveckling. Vår historia vittnar ock, att denna brådstörtade, ofta ensidiga utveckling fört till verkliga faror för vårt land, och att den inre jämvikten varit ej mindre hotad än den yttre och endast med stor svårighet kunnat återställas. Det är kanske inom statslifvet man lättast och först skönjer, att en ny tid gått in; och man tycker stundom, att det nästan är som vore det gamla alldeles förgånget. Men äfven här lefver det gamla kvar, och den nya stolta byggnaden reser sig i djupet på gamla svenska grundvalar. Än mer gäller detta, då man vänder
