Sida 63
IV. Linnés fosterländska resor
och nog finna orsaken till fabeln, ty om någon ort i verlden ser hisklig ut, är visserligen denna en af de grymmaste, derför man ock henne kort beskrifver. Här äro berg till vallar och inom dom en låg löfskog af ek, björk etc., åter högre berg, sedan småskog, än högre berg och ändtligen de allra högsta ofvanpå. Bergen äro stenklippor af röd, spataktig, bar sten, öfvervuxna med en becksvart Lichen, som klipporna alldeles betäcker och gör svarta, hvaribland Lichen cinereus arboreus marginibus pilosis major växer upp ur sjelfva berget helt smal och upprätt. Desse begge tillsammans med de meteora, som uppstiga ur hafvet, göra att Blåkulla synes på långt håll blått. Med största möda voro vi mäktiga klifva upp för dessa höga och branta berg samt emellan de stora klippor, som ligga liksom kastade på hvarandra. Löfskogen stod som små lundar eller trädgårdar uti afsättningarna af berget, bestående af träd knapt 2 famnar höga, fast stammen på eken ofta kunde vara tjock som en karl. Sågs ock någon ek på flacka berget, låg hon med stam och grenar nedtryckt, till jorden och liksom krypande. Dessa lundar voro så ihopvuxna, att näppeligen någon menniska utan yxa kunde penetrera, och det som sällsamt är, ofta af sjelfva Hedera arborea, som här öfverallt löper så ihopflätad som ärter af snargräs. Lystnaden sporrade oss, att vi ej lemnade förr än vi kommo midt uppå denna ö, der vi sågo henne öfver allt. I norr och söder det villande hafvet, åt öster Öland med åtskilliga kyrkor och Borgholms slott, i vester Småland med en liten aflång ö, Förön kallad. Åt norra sidan var mindre skog på ön, mera glatt och vågorna bröto sig upp för bergen. Mot södra ändan var i sjelfva bergsklippan liksom en kammare. Allra öfverst på berget voro små uttorkade kärr. Vid stranden af sjelfva klippan sågos djupa kaviteter och aflånga kanaler, af hafsvågorna skurade och urgröpta. I högsta bergsklipporna gingo liksom vågor, till ett tecken att hafvet här fordom rasat. Kullerstenar lågo i stenrösen helt glatta, uppkastade af hafsvågorna så långt från vattenbrynet, som en karl kunde kasta en sten; ja, i dälderna ofvanför de största berg lågo äfven dylika stenrös, men med Lichene crustaceo leproso alldeles betäckta, till ett tecken att hafvets vågor ej rasat här igår. Här
Källa: Project Runeberg ·