Tillbaka Read Runeberg

Carl von Linnés lefnadsminnen Tecknade af honom sjelf

Originalsida 73
Originalsida 73
Originalsida 72
Originalsida 73
72–73

Sida 73

IV. Linnés fosterländska resor

trollpackorna ej må göra någon skada. Man skall då skjuta, så falla, de gummor neder, som fara till Blåkulla och höra smällen.

***

Ur Ölandsresan. Vexiö den 6 augusti 1741. Kloka qvinnan Ingeborg i Miärhult och Virestad socken blef sökt öfver hela landet såsom ett orakel och hade större namn om sig uti medicinen än mången doktor, som läst och praktiserat i all sin dag. Vi gjorde all vår flit att utforska hvaruti hennes klokhet bestod, och kommo, genom mångas berättelser, temligen uti erfarenhet så af hennes teori som praktik. Hon trodde, att Lucifers anhang blifvit nedstörtadt ifrån himmelen på jorden, der några fått sitt boställe i vattnet och kallas näcker, under hus med namn af tomtegubbar, i rör och under träd, såsom elfvor, i skogar, såsom skogsnufvor eller rå. Hon trodde, att hvar menniska hade sin hamn, som henne följde såsom skuggan följer kroppen, och att denna hamn gick perpendikulärt neder åt jorden, såsom menniskan går perpendikulärt ofvan jorden, vändande hamnen stadigt sina fötter emot sin menniskas fötter, hvartill hon ofelbart fått anledning af djur, skogar och berg, som bredvid en stilla stående och klar sjö eller elf spegla sig i vattnet, då man ser träden och andra ting liksom växa i vattnet neder åt, såsom de på landet stå uppåt. Hon trodde att menniskan och hennes hamn voro så förenade, att när den öfverjordiska menniskan led, så led ock den underjordiska, och tvärtom när den underjordiska menniskan blef skadad, så tog den öfverjordiska lika del deraf. Hon trodde att, när menniskorna gingo, om deras Antipodes råkade att passera någon vätts, elfs, rås eller något dylikt spökes hemvist i jorden, skulle den underjordiska menniskan blifva skadad, och följaktligen den öfverjordiska menniskan lida. Men hvad hennes semiotika eller kunskap att känna sjukdomar och deras orsaker vidkommer, så gick den vida både öfver min och alla medicorum förfarenhet; ty när någon var sjuk, behöfdes icke patienten att ses af henne, ej heller behöfde hon att fråga efter dess konstitution, temperament, puls, symptomen eller förda diet, utan var henne nog att hon fick se en strumpa, ett strumpeband, ett lintyg

Källa: Project Runeberg ·