Carl von Linnés lefnadsminnen Tecknade af honom sjelf

eller något kläde, som den sjuka menniskan burit, hvaraf hon kunde sluta om passionens orsak och dess kur. Hennes patologi eller omdöme var merendels, att patienten låtit sitt vatten på något rum, eller att han sofvit på något ställe, eller att han tagit af något träd, som varit helgadt af någon ande, eller att patienten fått sjukdomen af luften, af vattnet, af elden eller jorden, hvilket sannerligen är en härlig teori för den, som vill lefva väl här i verlden och storma på sin helsa. Men kuren var helt särskild ifrån medicinska fakulteten; ty såsom orsaken ej var materiel, så borde ej heller medikamenterna vara materiela, så t. ex. skulle patienten gå ut tre morgnar, tigande och fastande, eller tre torsdagsqvällar, mest norr ut eller till någon ström, som går norr åt, eller till något träd eller rör, bedja om ursäkt eller offra någon mjölk eller dylikt. När detta går ut på vissa dagar och alltså på tre veckor, skulle jag tro, att det på latin kallas kurera per expectationem. Hon hade ofta haft ledsamhet för denna sin trägna praktik och blifvit hårdt tilltald så af prester som kronobetjenter och domare, de der trott, att hon hade uti sin praktik något som stötte på trollkonst, det hon dock ingalunda ville vidgå, utan svarade med samma ord som Kristus de fariseer, när de tillade honom, att han utdrifver djeflar med Belzebub; ty hon sade: Visa mig någon, att jag har en menniska tillfogat ondt, så vill jag allt vidgå, men jag har gjort många mennisker godt, huru skulle jag kunna göra godt genom den ondes finger? Ty då söndrade hans rike sig emot sig sjelf. Eljest lefde hon gudfruktigt, bevistade flitigt kyrkan, var vänlig och höfvisk emot hvar man; hon hade dagligt tillopp af allmogen ifrån hela landet, som henne tillitte, såsom ett orakel, till dess hon för en kort tid sedan dog.

***

Ur skånska resan. Den 12 maj 1749. Bondstugorna här nere i Småland, vid skånska gränsen, äro merendels alla lika efter de aldra äldsta tiders arkitektur uppbygda, således: Förstugan har sin ingång på södra sidan och är så lång som stugan är bred, om icke någon liten koja är instängd innerst i förstugan,