Sida 166
Inledning
udden, yttersta punkten på Djurgården, hvarest fordom fanns en tullstation inrymd i det ännu kvarstående stora stenhuset. Från Manilla viker en väg af i nordlig riktning, som på några minuter för vandraren fram till Djurgårds-brunnskanalen, gräfd mellan Djur-gårdsbrunnsviken och Lilla Värtan, och sedan man passerat bron hamnar man gärna på det vackra och omtyckta värdshuset Djurgårdsbrunn.
Innan vi taga farväl af den egentliga Djurgården få vi ännu en gång betona, att den är pärlan bland hufvudstadens vackra omgifningar. Den är en naturlig park, på hvilken man med fullt skäl kan tillämpa Tegnérs ord om Bellmans sång: »vild, men likväl ansad». Däri ligger dess stora behag och charme. Höjder och dalar omväxla, klädda i en rik, nästan yppig grönska, som speglar sig på ena hållet i Djurgårdsbrunnsvikens lugna yta, på andra hållet i Saltsjöns mera lekfulla böljor, hvarest ångare och seglare ständigt glida förbi, ut och in, bidragande att lifva det vackra sceneriet.
Från Djurgårdsbrunn kommer man på ett par minuter genom en vacker skogsnäjd fram till det stora exercisfältet Ladugårdsgärdet, hvarest vanligen krigsmakten till lands är herre på täppan, men äfven vid vissa tillfällen demonstrerande arbetareskaror eller utöfvare af hästsporten. Åt andra hållet leder en väg fram till Lidingöbro vid Värtans strand vackert belägna värdshus, från hvars verandor man har en fri och präktig utsikt öfver fjärden. Det bör här i förbigående nämnas, att i sydligaste delen af Värtan ligger en samling holmar, Fjäderholmarne, med ett mycket lifligt frekventeradt värdshus, från hvilket man har en förträfflig öfverblick af den lifliga segelleden, som stryker fram här.
Ett stycke ofvanför Lidingöbro träffa vi på Värtahamnen, en stor och dyrbar uthamn, anlagd för ett tiotal år sedan och
Källa: Project Runeberg ·