Sida 312
Inledning
lien att drijcka.» Vi inkomma i ett icke särdeles stort rum upptaget af ett tiotal träbord, nästan besatta till sista plats. Vi lyckas emellertid tillskansa oss ett bordshörn och en stol, där vi slå oss ned, och en af de mörkögda signoror, som, iklädda färgrika italienska nationaldräkter, utskänka de flytande håf-vorna, träder fram till oss med en frågande blick. Hvad vi skola dricka? Vår blick glider bort till väggen, där vinlistan är målad. Barbera fino, Brachetto, Chiaretto pctssito, Moscato passtio, Vermouth di Torino . . . Hm! Med undantag af vermouthen är det för oss idel okända storheter. Vi vädja till signoran, som utan tvekan rekommenderar »moscato passito», vi acceptera naturligtvis, och hon hämtar från hyllan en bast-flätad flaska, ur hvilken hon häller i åt oss en guldgul oljig saft. Vi smaka den . . . bravissimo! Sött, men ändå med en uppfriskande syrlig smak och en utsökt arom. Under det vi smutta på vår bägare se vi oss omkring i stugan. På väg-garne möter oss en brokig och grotesk samling af »gubbar», försedda med sentenser eller upplysande etiketter på ett i allmänhet mäkta underligt latin. Man säger oss, att dessa »fre-skomålningar», vittnande om en liflig och utsväfvande fantasi, skola ha det gemensamt med den i k. biblioteket förvarade djäfvulsbibeln, att de tillkommit på en enda natt; naturligtvis har dock härvidlag icke hin håle assisterat, upphofsmännen äro i stället fyra glada artister, hvilka ägnat sitt arbete en liten minnesruna på ena väggen, därå man äfven läser deras starkt latiniserade namn: Vicke Uddevalliensis (Victor Andrén) Frc-
dericus Ramusculus (Fredrik Lilljekvist), Jodde Smolandeus (John Nehrman) och Albertus Strix (Albert Engström).
Vinet är godt, lokalen treflig, gästerna uppsluppna och muntra — det ligger verkligen litet artiststämning öfver det hela. Till och med stadens guldsmed har lockats hit, trotsande den inom guldsmedsskrået redan från 1500-talets början på-budna regeln: »Ingen som sin egen man är i guldsmedsämbe-tet skall dobbla med androm i taverner eller ölhus.» Kanske få vi äfven plötsligt se den vandrande trubaduren signor Bran-dani träda fram på trappan, knäppa sin guitarr och sjunga »/ maccheroni» för ett tacksamt auditorium — men det är ju sant, den »lustige theaterns» direktör har ju, efter hvad det sägs,
Källa: Project Runeberg ·