Sida 337
Hvad som hittills blifvit kunnigt om de sednaste arbetena rörande fixstjernor-na, planeterna och comelerna är nu an-fördt, och således följa i ordningen månen och jorden.
Sedan Newton endast pft ett synthe-tiskt sätt behandlat perturbationernä i himmelskropparnas rörelser; voro Ku ler , Clairaut och d’Alembert de förste, som dertill applicerade analysen, och det är märkvärdigt, att alla tre funno thcoriens resultat stridande mot observationerna. — Euler som (den 37 Jul. >747) blifvit Proble Secreterare i Franska Vetenskaps Acade-mien, hade i en der prisbelönad afhand-corpo-ling (1748) uppgifvit differential-eqvatio- xum-ner för rörelsen hos trenne kroppar, Ii vilka efter NswTONska lagen attrahera hvarandra; men då han tillämpade sin analys på Satnrnus, såsom perturberad af Jupiter, yppades en betydlig incgalilet, beroende af orbitans excentricitet, som likväl erhöll ett olika tecken mot h vad observationerna fordrade; och i anledning deraf ansåg han Newton.^ attraction såsonj. i delta fall otillräcklig. — Clairaut och d’Alembert meddelade (1747)- sedan Eulers afhandljng inkommit, sina solutioner af det namnkunniga problema trium corporum, hvilket de användt på månen. Olikheten i deras methoder, så Väl sins emellan som med Eulers, bevittnar att hvar och en för sig på samma gång upplöst problemet, men de första approximationerna hos båda inslämde der-K. V. A. ylrsb. i8a3. -22
Källa: Project Runeberg ·