Militärkirurgiska anteckningar 1871

8 Bd. III. N:r 8. — OABL J. KOSSANJJER.

vika omsägningar, deras närmare bejäkrifning. Både .sjuke och särade funnos här. Dödligheten rätt betydlig; alla de Därstädes verkstälda amputationer, således sekundära, hade slutats olyckligt, de lära dock ej varit särdeles många. Af* 5 reseceradé lefde 2, båda armbågsledsresektioner. Mortaliteten af tyfus uppgafs, om jag förstod rätt, till 10 %. Den långa transporten, som gjorde, att de sjuke hitkommit i rätt dåligt skick, torde förklara detta förhållande, som var mindre gynsamt än det, som på andra ställen åtminstone uppgafs.

Den stora barackstaden invid Berlin var både den betydligaste och i kirurgisk mening intressantaste af alt, hvad vi sågo under hela resan. Den låg på Tempelhoferfältet, ett ej obetydligt stycke utanför Hallescher Thor och upptog en ofantlig yta. Midt igenom anläggningen gick en särskild ditlagd järnbana. På ömse sidor härom lågo barackerna fördelade i 3 trianglar. Den ena, mellersta, nedanför järnvägen, bestod af 20 baracker, uppbygda af staden Berlin; de andra utanför och innanför den nyssnämnda, men på andra sidan om järnvägen, bestodo af 15 baracker hvardera, den ena gruppen uppförd på regeringens bekostnad, den andra på Berliner-Hölfs-Vereins; altså tillsammans 50 baracker. Då hvarje barack välberäknad för 30 sårade, fans sålunda egentligen plats för 1500 sårade. Så många funnos dock aldrig där, dels emedan i hvarje afdelning alltid en eller annan barack stod på vädring, dels emedan 2 till 3 platser i hvarje barack åtminstone om vintern indragits för att lemna rum för kaminerna. Vid regeringens afdelning var prof. Esmarck anstäld som konsulterande generalkirurg, vid Berlinerafdelningen var prof. König konsultativ kirurg, men vid Hulfsvereins afdelning den sistnämnde ensam öfverläkare. Jag återkommer till denna åtskilnad. Detta gjorde emellertid, att endast tvänne operationssalar voro behöfliga. Eljest hade hvarje grupp sina särskilda administrationsbygnader, kök o. s. v. För hela anläggningen fans gemensam obduktionssal, där Cohnheim arbetade. Likaledes gemensam var desinfektionsoch brännugnen samt maskinbygnaden för orenlighetens bortskaffande. Hvad ugnen angår, är de88 funktion följande Vid hvarje rond, hvarje omläggning af de sårade, voro alltid två järnhinkar till hands. I den ena kastades alt förbrukadt charpi, alla linnelappar och persedlar, vid hvilka var häftade och alt som ansågs böra förstöras. 1 den andra kommo bindor och annat, som ännu kunde begagnas. Båda delarna