Sida 14
14
spottniiig \iå långt fram skriden sjukdom, så kan den genom sin mängd förorsaka döden.
Äfmagring.
Åtföljer alltid lungsot. God aptit kan vid början af sjukdomen finnas, men försvinner med tiden, matsmältningen störes, ocll feber, svett och diarrhé tillkomma. Sedan fortgår afmagriugen med snabba steg. Kinderna, ögonhålorna och tinningarna blifva infallna, kindbenen träda fram, näsan blir spetsig, musklerna blifva slappa, huden skrynkig och håren falla af. Den sjuke liknar till slut ett med skinn beklädt benrangel.
Feber
inträder merendels under sjukdomens sednare skiften, gifver sig dock ofta tillkänna i sjukdomens begynnelse genom en hastigare puls, blossande kinder samt hetta imiti händer och fotter, men saknas understundom alldeles sedan vargölar bildat sig i lungorna. Å en annan sida är febern, då den förekommer, förenad med afmagring och kraftlöshet utan att man kan upptäcka någon lokal orsak dertill, en annan gång är den det enda tecknet vid sjukdomens början. Ibland har den äfven likhet med frossfeber deri, att den lik denna mången gång uppträder i paroxysmer; dock inträffa frossfeberanfall helst på förmiddagen, men de lungsigtiges feber emot aftonen. Dervid visar sig hos de sednare en skarpt begränsad rodnad på kinderna, händer och fötter blifva heta, hettan tilltager ända emot midnatten, derpå följer lindring tills framåt morgonen, då svett inställer sig (hektisk feber). Mot slutet af sjukdomen blifver hettan häftigare och mera
Källa: Internet Archive ·