Barometern 1861

8

Diverse.

Handelsfrihetens principer göra sin rund kring verlden och hafva till och med öfverstigit Himalaya-berget. Dalai-Lama'n i Lassa (den andliga och verldsliga maktens öfverhufvud, den högsta guden Buddha's representant) har öppnat Tibet för köpmännen från alla länder.

Kommissionen för verldsexpeditionen i London har uppmanat tonkonstens mästare Rossini, Meyerbeer ocli Auber att komponera Cantaten för festligheterna vid expositionens öppnande. De tvä senare lia lofvat det, men den italienska konstens representant förklarade: »att han icke mera betraktade sig såsom hörande till lefvande musici.- 1 hans ställe har Verdi blifvit uppmanad till en sådan komposition.

Exkonungen af Neapel har försålt det praktfulla farnesiska palatset i Itom, berömdt genom de skönaste fresker och målningar af Rafael, ål spanska sändebudet Bermudez de Castro, hvilken nu använder en half million fr. på palatsets restaurering.

Processen mol Baron Yidil är slutad. Emedan ban icke kunde öfverbevisas om mordförsök, då sonen icke uppträdde som vittne, har ban blott, för tillfogande af svåra sår, blifvit dömd till 12 månaders straffarbete.

Krönika.

Huru ofta kan icke ett ord, ett enda lilet ord, förorsaka en bråk och bryderi bär i verlden! Så var det minsann icke den lättaste sak alt hitta [tå en ny och vacker rubrik för de nyheter från Helsingfors, som Barometern i hvarje nummer skall «med skynd-samliet och ackuratess» lefverera. Vi ha förut »Veckan» och »Veckans Krönika», — och i franska journaler hvimlar det af •chronique» — »chronique du jour», »chronique de la quinzaine», »chronique scan-daleuse» o. s. v. i alla möjliga variationer, så att namnet Krönika visserligen är litet utslitet. Men då nu de flesta publicistiska stormakter adopterat detta namn, — hvarföre skulle då den lilla anspråkslösa Barometern äflas med alt finna på en ny benämning. »Veckans tilldragelser i Helsingfors jemte deraf föranledda resonne-manger», — förfärligt! — »Veckan betraktad med afseende på sina händelser», — usch! Nej, hellre än att vidare bråka hjernan med spaningar efter något splitternytt namn, beslöto vi oss då slutligen för det gamla, välkända »Krönika».

Vigtigare än ett nytt namn vore det visst alt alltid kunna uppduka splitternytt innehåll uti krönikan, — men se, det är då ännu ogörligare. Den låsande allmänheten stå ju redan af gammall två veckorapporter till buds. Och huru ofta händer det icke här i Helsingfors att hela veckor vagga sig fram i sakta mak, då krönikeskribenterna hungrande och törstande måste suga på ramarna! Förlåtligt är det i sanning om de äro mer än andra menniskor lystna efter nöjen, — ty om sådana finns alltid något att berätta, — och det är hög lid att äfven jag från mitt långa pladder nu vänder mig till dem.

Herr von Schantz har skäl att vara belåten med sina stora Tivolikonserter såväl hvad antalet af besökande som utförandet af musiknumrorna vidkommer. Alt parkens stängande hos många eller några väckt förargelse (hvilken äfven sökt sig officielt uttryck i Borgåbladet), — det är en sak som icke han behöfver låta gå sig till sinnes. Det kan väl vara att det är orätt, att för en hel afton 6tänga brunnsparken, som ju är en allmän promenad, — jag vill icke söka att här afgöra den saken — men solklart är, att ansvaret härför endast kan hvila på den eller de, som disponera om parken. — Med mera skäl kunde man mot dessa konserter anmärka om lokalens olämplighet. I salongen rymmas på långt när icke alla åhörare, — och spelade orkestern ute, så skulle troligen instrumenternas slämning lida af fukten. Tyvärr finnes här ingen annan för sådana konserter lämplig lokal. — Tidningarne lia redan omtalat och med skäl framhållit den förbättring orkestern undergått genom sin under sommaren vunna tillökning. Man jemföre t. ex. ulförandet af Marächen ur Profeten och Ouverturen till Kullervo förr och nu, och man skall genast finna skillnaden, — förutsatt naturligtvis att den som anställer jemförelsen har musikaliskt minne och sinne. Den nämnda ouverturen vinner onekligen på att höras flera

gånger. Det ligger någonting egendomligt tilldragande uti det högstämda, sorgbundna allvar sotn genomgår det hela. Och denna tondikt blefve troligen äfven populär — i den bästa mening af delta ord — om den vore mera finsk.

Del är väl sannt alt konstmusiken är mer eller mindre kosmopolitisk, och öfverlemnar ål folksångerna att afspegla nationaliteterna. Men så oberättigad är dock icke den önskan att i ouverturen till den finska Kullervomythen få höra äfven »toner som smeka med hemlands ljud». — Skall den lyska skolan behöfva påtrycka, äfven inspirationen och ämnets uppfattning sin stämpel?

Giovanni Viti och hans sällskap arbeta med »händer och tänder» i Tivolithealern. Programmet är: miserabel ballelt, under-halliga pantomimer, bland hvilka »Pierrots missöden» dock äro burleskt roande — gymnastik, hvari hr Charles verkligen är en sällsynt mästare. — Herr Siihrs trollkonster som vore bra, om icke genren vore så utsliten, — och »tableaux vivanls» der slällningarne vanligen äro bättre än grupperingen och alltid bibehållas med bildlik orörlighet, men kostymerna äro alltför eländiga. Också lyckes Tivolipublikcn senlera delta sistnämnda, ty de tablåer, der kostymen är reducerad till minsla möjliga mått, belönas alltid med de mest vrålande dakaporop. Otacksam tyckes publiken i allmänhet icke vara. — I tisdags gaf hr Vili spektakel till förmon för småbarnskolan, och del måste medges att han dertill uppbjudit alla sina resurser. Också kröntes lians bemödanden af fullt hus.

Hos dem som sisla Lördag till fots återvände från konserten måste längtan efler gasupplysning ovilkorligen växa till största liflighet. Det var så kolmörkt all säkert halfva publiken skulle ramlat i sjön eller krossat sina lemmar om icke sjelfbevarelseinstinkten underbarligen ledt en hem. Men följande alton, se, då var det annat, då var gasen tänd! Och vi hoppas att aftonen af den sisla Augusti 1861 skall kunna inregistreras i historien som den sisla afton då mörkrets välde rådde öfver Helsingfors: — troligen skall man framdeles icke fastställa först d. 1 Sept. såsom den tidpunkt, då naturens eklärering upphör och måste ersättas genom konstens.

Arkadialheatern begynner visa sig från en fördelaktig sida — ålminslone som affär betraktad. En handlande Strandberg skall ha bjudit för restaurationslokalen och dermed förenade rättigheter 1500 rubel årlig hyra, utom 8 rub. för hvar afton det spelas på theatern. Delta ensamt ger således god procent på det i byggnaden nedlagda kapitalet, stort 15,000 rubel. Nya theaterhusbolaget hade säkert gjort klokast i att, såsom det äfven af några aktionärer lärer påyrkats, icke sälja gamla theatern på auktion, utan upplägga dess materiel någonstädes, för att med tiden begagnas. Hvem vet huru mycket förfång Arkadiatheatern ännu kommer alt göra sin slore medbröder!

Revisor Petré lärer komma alt få en mängd åhörare vid sina föreläsningar öfver stenografin. Han har för afsigt att begynna dem nästa måndag d. 9:de kl. 12. Hela kursen kommer att, med en leklion dagligen, räcka 2 à 3 veckor. De som äro sysselsatta på annat håll ofvannämnda timme och hellre önska få sin lektion på eftermiddagen borde öfverenskomma derom med H:r Petré senast nästa Lördag f. m. H:r Petré har fått tillåtelse att för sina föreläsningar begagna universitetels fysico-mathematiska auditorium.

Från universitetet intet nytt af vigt: disputationer och studentexamina, det är allt. Denna termin torde dock bli ganska rik på intressanta tilldragelser vid akademien.

Får man tro ell rykte, så kan man hoppas att spannmålshandeln i Finland hädanefter skall göras fri.

Väderleken har varit något ombytlig, i allmänhet af medel-skönhel. Skeppsbrotten, den nordiska höstens strängaste konse-qvenser höras ännu jcke af, höststormarne rasa icke än. Likväl tyckes färden öfver Ålands haf vara förknippad med vissa faror; åtminstone ha på senare tider tidningarne från Sverge vanligen anländt till oss — i spillror.

I går klockan tre på morgonen har en af stadens handtverkare blifvit mördad på gatan.

Helsingfors, Finska Litteratur-Sällskapets tryckeri, 1861.

Imprimatur: Carl von Schoultz.