Barometern 1861

115

Några tankar om presterskapet.

Prestbristen i Finland har varit en länge öfverklagad sak. Vi vilja lemna derhän om denna s. k. brist hittills i verkligheten förefunnits, d. v. s. om landet haft mindre tillgång på prester, än det i proporlion till sin folkmängd skulle behöft. Det säkra är emellertid, att det med hvarje år blifver allt svårare att besätta en del prestetjenster, och att det finnes föga hopp för handen atl snart få se detta förhållande upphöra. Den teologiska fakulteten, fordom så talrik vid universitetet, utgöres enligt innevarande termins katalog af endast 35 medlemmar; bland dessa tinnes utom kuratorn blott en graduerad. Fortfar den teologiska fakulteten alt på sådant sätt gå nedåt, och ingen anledning linnes att förmoda det så icke sker, så kan det lätt komma alt inträffa, att man för alt på något sätt få de lediga prest-tjensterna besatta frestas att visa sig mindre noggrann vid valet af kandidater, och att man nedsätter fordringarne på de kunskaper man anser en prest böra ega. På så sätt kan visserligen prestbristen upphöra, men ingalunda till deras fromma; som af ordet skola hugsvalas. Besinnar man hvilket inflytande det finska presterskapet, lill följe af många i landet rådande egendomliga förhållanden utöfvar och ännu många år kommer att utöfva, eftertänker man huru kanske ingen kan verka så mycket för folkets upplysning och förädling som en verkligen af själ och hjerta i sådan syftning arbetande prest, så måste möjligheten af ett framlcdes fortgående sjunkande i andligt hänseende hos det finska presta-ståndet, vara egnad att väcka allvarliga farhågor, och en önskan om ett, i tid skeende förebyggande af faran uppstå hos en hvar, äfven hos den, som hoppas att bildningen skall göra nog stora framsteg för att menniskorna skola kunna, liksom i kristendomens första dagar, sköta sina religiösa angelägenheter utan tillhjelp af elf, prestastånd.

Man har anfört många orsaker dertill att så fa numera visa sig hugade att inträda i det andliga ståndet. Man har talat om den knappa aflöningen och det dryga arbetet, om den materialistiska tidsrigtningen och sträfvandena efter mammon, som förtaga lusten att verka för etl högre mål o. s. v. Man har talat om allt detta, och man har äfven, från det håll derifrån ofvanstående klagomål utgått, framställt åtskilliga förbättringsförslag, hvilka ej kunde bli annat än palliativer, emedan de angifna orsakerna till prestbristen ej voro de verkliga, emedan man förbisett att utom dessa ölVerklagade funnos andra djupare, hvilka man bort undanrödja, om man ville åstadkomma någon grundlig reform. Då man talat om den knappa allöningen och de dryga gö-roniålen, har man glömt, att aflöningen, derest den vore jemt fördelad, vore ganska tillräcklig för det nuvarande antalet prester, och att endast den orätt visa fördelningen efter gamla hierarkiska principer gör att en del får lida nöd, medan andra lefva i öfverflöd. Klagan om den materialistiska tidsrigtningen torde vara lika obefogad. Del kan svårligen bevisas att de ideella sträfvandena äro mindre rådande än under en föregående tid, och äfven om så vore, så skulle det vara temmeligen vågadt att påstå, det icke åtskilliga, af den materialistiska tidens tendenser, besmiltade individer sökt och vunnit inträde äfven i prestaståndet. Det är således icke en öfvervägande materialism, som gör att det andliga ståndets leder hålla på att glesna, men väl möjligen just högre idéer. IIos hvarje med något bättre naturgåfvor utrustad menniska måste väl den önskan uppstå, att få verka fritt, efter bästa öfvertygelse, och att sjelf få skörda frukten af sin möda. Har den i prestaståndet inträdande utsigt att få dessa båda önskningar uppfyllda? Man kan tryggt svara, i de flesta fall nej. Så länge den liierarchiska organisationen

af vår statskyrka gör att svaret måste blifva sådant, så länge skall äfven det andliga ståndet tillocka sig få män nietl framstående förmågor.

Om man uppmärksamt betraktar det andliga tillståndet i Europa, så finner man rörelser pågå i ganska olikartade rigtningar, man ser huru å ena sidan begäret efter ljus ocli vetande visar sig, huru den fria forskningens ande gör sig gällande, under det å den andra en fraktion tillro-par menniskorna: endast det är sanning som vi predika, den som annorstädes än hos oss söker den, kan icke finna den. Man har äfven tillfälle att se huru i Italien, den katolska kyrkan går en genomgripande reform till mötes, medan det lutherska presterskapet i åtskilliga länder visar sig hysa god lust att intaga den plats i samhället, det katolska nu håller på att förlora; man ser äfven huru i några tyska staler det intima förbundet mellan stat och kyrka visar sig som ett ganska lämpligt medel för att bibehålla medeltids-rnessiga institutioner, medan man i Österrike insett att en mäktig prestkast ibland kan vara en ganska obehaglig bundsförvandt, som kostar mer än den gagnar. Granskar man sakerna vidare, hvar finner man det mesta intresset för de religiösa angelägenheterna? Icke är det der, hvarest kyrkan herrskar i statens skydd och hvarest lärorna om „embetets gudomliga stiftelse" funnit så mycken anklang, men väl är det der, hvarest icke statens myndighet utan endast det uttalade ordets öfvertygande makt, kan skaffa presterna gehör. Det fransyska reformerta presterskapet som icke har att fägna sig af maktens understöd, utan tvertom är illa sedt af densamma, är erkändt såsom ett af de förtjenst-fullaste i verlden. Hvarföre? Jo emedan den yttre påtryckningen tvingar församlingarne atl besätta lärare-platserna, icke med odågor, som betrakta sina embeten såsom sine-kyrer, utan med män, hvilka genom sina framstående egenskaper och sitt själens behof mera tillfredsställande föredrag förmå qvarhålles församlingsboerna vid den af staten mindre gynnande kulten. 1 Italien har man också sett den allmänna likgiltighet för allt hvad med religion hade att skaffa, som var rådande så länge presterskapet var vid styret, gifva rum för ett ganska lifligt deltagande i trosan-gelägenheter, så snart genom de fria politiska institutionerna presterna erhöllo sin rätta plats i samhället.

Liknande exempel finnas tillräckligt många hade i nyare och äldre tider. Aldrig har man sett religiöst lif finnas der, hvarest olika åsigter icke haft tillfälle atl ullala sig. Lika litet har man sett prester framkalla det religiösa lifvet, men väl har det ofta varit en följd af det religiösa lifvet alt dugliga prester uppstått. Af sagde förhållande kan man hafva någon ledning vid besvarandet af frågan: hvilken väg bör väljas för att höja det finska presterskapet? Bör man, såsom icke så få af det högvördiga ståndets representanter föreslagit, ytterligare förstärka presternas makt, eller bör man tvertom förminska den? Svaret är lätt att afgifva. Samma orsaker framkalla öfverallt samma verkningar; det finska presterskapet kan, lika litet som något annat, uppfylla sin bestämmelse så länge icke något religiöst lif finnes, och för att ett sådant skall kunna i högre grad förefinnas, erfordras det att menniskorna skola lia rätt att göra hvad ingen jordisk makt ändå kan hindra dem ifrån — tänka fritt.

Endast religionsfrihet kan göra att religion i ordets verkliga mening kan finnas bland menniskorna. Religionsfrihet är också det enda som kan förhindra „kyrkan" atl blifva en mot menniskornas andliga intressen stridande makt. Det är icke svårt att inse det menniskorna, om de sjelfva få utvälja en prest för att predika den lära de anse för den rätta, äfven skola välja denne så, att hans predik-