Barometern 1861

116

ningar icke äro stridande mot deras religiösa öfvertygelse, och alt presten skulle få söka sig åhörare på annat håll, derest de vore det. l)e som hysa en religiös öfvertygelse och hvilka för att få denna klarare utvecklad anse sig behöfva en prest, komma alllid att på något sätt skaffa sig en sådan, blott dem lemnas frihet dertill. Finge hvarochen tro hvad ban ville och gemensamt med andra likatänkande fira sin gudstjenst på det sätt ban anser med sina åsigter mest öfverensstämmande, så kunde det visserligen hända att på mer än ett ställe statskyrkans ritual icke blefve följd, men man skulle då icke heller få se, hvad man nu så ofta på landet varseblifver, att kyrkan betraktas som en klubb eller ett samlingsställe, dit man far för att efter gudstjensten uträtta sina affärer och träffa bekanta, men just icke för att höra hvad derinne säges.

Vi hafva nämnt ordet religionsfrihet. Om delta ord hos oss skall kunna blifva en verklighet, och lörr eller senare måste det blifva det, så måste prestens ställning undergå en väsentlig förändring. Han får icke mera såsom nu vara kommunens förnämsta embetsmän, ban måste också upphöra att utöfva den andliga polismästare-myndighet, honom nu åligger. Äfven i andra afseenden borde den då undergå en förändring. Det borde endast bero af hans egna förtjenster och icke af hans tjensleår, välgjorda »bocknin-gar" o. s. v., om ban utses till lärare i en församling eller icke; det borde äfven icke vara omöjligt att få honom skild från sin befattning då ban visar sig mindre lämplig att bestrida densamma.

Det är föga troligt att, derest religionsfrihet blefve införd, någon talrikare öfvergång från den nu i landet rådande kyrkan skulle ega rum. De flesta skulle väl fortfara att bekänna sig lill densamma. Den skall också sannolikt tillsvidare förblifva statskyrka, ty erfarenheten lärer att den myndighet staten engång utöfvar, den må sedan verka välgörande eller icke, lemnar den sällan ifrån sig derest icke förändrade förhållanden göra sådant till en nödvändighet. Enligt all anledning kommer således staten länge nog alt liksom nu utöfva ett nödigt ansett förmynderskap öfver församlingarne. Men oin också detta fortfar, är det precist nödigt att det fortfar i den nuvarande formen? Kunde icke församlingarne halva rätt att fordra, det man mera än nu är fallet fästade afseende vid, hvem de önska att få till sina själasörjare? Kunde det icke gå an att belt och hållet låta Ijensleåren försvinna från beräkningen då nian pröfvar de sökandes meriter och låta »skicklighet och förtjenst" vara beroende endast af deras individuella egenskaper. Del kan väl sågas att mången prest då icke skulle erhålla plats, men vore det väl någon olycka att en till sitt embete olämplig person tvingades att slå sig på en annan verksamhet? Det borde väl anses som en verklig välgerning och som elt stort framsteg, att de, hvilka ingen församling ville emottaga, nödgades öfvergifva själasörjare-banan om de begått misstaget alt välja densamma.

Det kraftigaste sättet att höja prestaståndcts duglighet vore utan tvifvel att bibringa hvarje af dess medlemmar öfvertygelsen att endast hans egna förtjenster kunna skänka honom framgång, och alt en huru lång följd af mindre väl begagnade tjenstår som helst icke kan ersätta dessa. Äfven kunde det anses nödigt att från början hindra mindre begåfvade individer att söka sin fortkomst såsom prester, genom att höja fordringarne på de kunskaper man bör ega, för att vinna inträde i det andliga ståndet. Vår mening är icke att nedsätta det finska presterskapet i sin helhet, vi veta ganska väl att det räknar många utmärkta män inom sig, men dessa torde äfven medge att man ofta får höra predikanter, hvilkas föredrag långt ifrån att värma själen

och väcka högre känslor hos individen, endast framkalla förargelse, och hvilka genast röja att de sakna det, som för den hvilken skall upplysa andra är oundgängligen nödvändigt — bildning. Det är icke endast dogmatiska kunskaper den blifvande presten behöfver. Skall ban verkligen genom lära och lefverne kunna verka något, måste ban äfven hafva en grundlig allmän bildning. Det är icke, liksom mången ansett det, nog att ban känner bibelordet; detta kan uttolkas på olaliga sätt, beroende af de tolkandes olika uppfattning och själsförmögenheter. Det är äfven nödigt all han skall hafva reda på hvad den menskliga anden i olika grenar skapat, till hvilken flygt snillet kunnat höja sig, hvilka driffjedrar och passioner hafva ledt menniskorna att tilltvinga sig efterverldens beundran eller afsky, 0111 han skall kunna anslå de djupast fördolda strängarne af den menskliga själen, lian bör äfven hafva kännedom om de beundransvärda lagar som regera naturen, som hafva ål allt, från fixstjernan lill infusionsdjuret gifvit en länk i den stora kedja, som bildar universum i sin helhet. Han skulle genom denna kännedom icke allenast komma lill klarare medvetande om den skapande kraft som upprätthåller det hela, han skulle äfven förhindras, att genom uttalandet af lärosatser, stridande mot de lagar efter hvilka naturen styres, begå en hädelse.

Man kan till det ofvanstående svara, att få finnas som icke inse att en högre bildning hos presterskapet vore önskvärd, men atl det är omöjligt att fordra en sådan, så länge icke ståndets aflöning höjes. Man kan säga detta, och på sätt och vis med skäl. Det gifves mer än ett exempel på prester, hvilka fått nöja sig med cn aflöning, tillräcklig att jemnt uppehålla lifvet, af hvilken de icke kunnat lägga åsido så mycket som behöfves för atl köpa en bok, än mindre haft medel all följa med sin lids vetenskapliga utveckling. Alt sådana personer, då de under en längre tid vislats på en aflägsen landsort, slutligen förslöas och förlora intresset för allt som icke berör deras dagliga förhållanden, är väl icke underligt. Det är äfven enligt med den menskliga naturens svaghet, att de, om de hafva en talrik familj, frestas lill egcnnytta och gifva anledning till dessa föga uppbyggliga tvister 0111 ofta det obetydligaste lönebelopp, hvilka icke så sällan förekomma mellan läraren och hans åhörare.

Orsaken till detta missförhållande är dock icke den, alt landet betalar så litet till presterskapets underhåll, utan den, att presternas aflöning är ojemn t fördelad. Vi ha förut beräknat de afgifter presterskapet årligen uppbär från jorden till öfver 500,1)00 rubel. Denna kalkyl var dock med flit tilltagen så lågt som möjligt. Beräknas allt lill sill rätta värde och tilläggas äfven städernas bidrag lill presterskapets underhåll, personella afgifter, sportler m. m., hvilka icke voro i nämnde kalkyl upptagna, så får summan höjas ännu med ett par hundratusen rubel. Landets presterskap åtnjuter således sannolikt cn årlig inkomst af öfver sjuhundra tusen rubel. Enligt stiftsmatriklarnes uppgift finnas i landet 734 ordinarie presttjenster; således skulle, derest aflöningen vore jemnt fördelad, omkring tusen rubel, och i de flesta fall äfven fria husrum, belöpa sig på hvarje prestman. Denna aflöning är ingalunda så knapp; mången tjensteman med drygare göromål än presterna får nöja sig med en mindre, och för den som lefver på landet borde den vara fullt tillräcklig. Att inkomsterna för flertalet prester nu äro så knapphändiga, härrör således icke deraf att landet betalar för litet; orsaken får sökas uti den mot kristendomens anda fullkomligt stridande organisationen af kyrkan, den hierarkiska rangskillnaden o. s. v., som gör att den ena får arbeta, medan den andra belt makligt uppbär inkomsterna. Må man taga bort alla fremmande ele-