Sida 117
117
monter från den kyrkliga organisationen, må man förändra alla delar af sagde organisation som äro stridande mot andan i den lära hvilken presterna skola förkunna, och klagan öfver den knappa aflöningen skall visa sig obefogad. Kanske skall prestbristen då också icke mera vara kännbar.
Tet kan väl sägas att en reform i ofvanstående syftning icke genast låter verkställa sig; men den är derföre icke omöjlig. Erfarenheten lärer visserligen att intet stånd varit så trögt alt antaga några reformer, hvilka rört dess eget väsende, som preslaståndet. Man har också i vårt land alt kämpa mol en bel mängd svårigheter som motsälta sig en reform: preslaståndet har sina privilegier, ingen kan förminska en pastors lön så länge ban innehar tjensten, och på något godvilligt afträdande torde det icke vara alt tänka o. s. v. Men om icke en radikal reform genast kan sättas i verket, så hindrar intet alt småningom förbereda den, genom att tillåta församlingars delande efter pastors afgång, genom en vid hvarje tjensteombyte skedd jemnare fordelning af den från en socken utgående aflöningen mellan alla socknens prester. En sådan fördelning vore både praktiskt genomförbar och rättvis. Den skulle höja prestaslåndel och göra att dettas organisation icke mera innebure en motsägelse mol de läror det skall förkunna. Den hierarkiska principen passar illa tillsammans med en religion, hvilken för första gången förkunnade jemlikhet och derigenom segrande utbredt sig öfver verlden.
Talarkonsten.
Om ock vältaligheten ej får räknas till hvad man egentligen kallar de sköna konsterna, är den dock en af de sublimaste former hvari menniskoanden uppenbarar sig. Historien bevarar talrika bevis uppå hvad ordets kraft förmått, det snillrika, det inspirerade, det vältaliga ordets. Och de som i hög grad haft det i sin makt, de räknas oj blott, till sin tids utan till alla tiders stora män. Perikles' och Demosthenes', Ciceros och Cæsars minne har ej försvunnit med de stater hvars folk de styrde med sina tal; den ordets flammande säd, Kristus med sin enkla men storartade homiletik och apostlarne med tungor af eld utsådde, den slog så djupa rötter att oj årtusenden kunnat förstöra dem. Vårt eget folks fornsånger och sagor vittna snart sagdt på hvarje rad om ordets underbara kraft, och söker man alt med fantasins tillhjelp göra sig en klar föreställning om de fornnordiska allshärjartingen, så tycker inan sig ännu förnimma en genklang af lagman Thorgnys och andras mäktiga stämma.
Huru högt talarekonsten stod i anseende i det fordna Grekland och Rom bevisas äfven af den mängd lärare i rhetorik som fanns i alla mera bildade städer, och den ifver hvarmed man vinlade sig om dess studium. Äfven under Medeltiden ingick rhetoriken som en vigtig ingrediens i den lärda bildningen, mon nedsjönk naturligtvis, sedan dess praktiska tillämpning med de fria antika samhällenas fall upphört, till en tom formalism, till en ihålig dekoration för lärdomsståten, — detta i analogi med filosofins karrikering i skolastiken.
Sökte vi här lemna en exposé af denna rhetoriks läror, så blefve detta säkerligen lika svårt för oss som tröttsamt för våra läsare. Vi må hellre försöka ett särskiljande af talarekonstens arter. Man finner lätt en viss öfverensstämmelse mellan dessa och poesins: den lyriska poesin motsvaras inom talarekonstens gebit af talen vid fester för vissa personer eller i anledning af vissa tillfällen, i allmänhet sådana tal der känslan, det subjektiva momentet, är öfvervägande; den episka, resp. didaktiska, poesin har sitt
motstycke i allt hvad föredrag heter, vare sig ifrån katedern eller predikstolen; och likasom don dramatiska poesin är don högsta art af poesi, så är den politiska vältaligheten talarekonstens högsta blomma. Det är tanken på denna den politiska vältalighetens närvarande ståndpunkt och betydelse som gifvit anledning till förevarande lilla uppsats.
Först i nyare tider har talarekonsten återvunnit den betydelse för, det inflytande på det politiska lifvet, densamma med rätta tillkommer; tidigast skedde det i Sverige och England, senare, genom franska revolutionen, äfven i andra europeiska stater. Det är det konstitutionela statslifvet, som framkallat den politiska vältaligheten. I parlament, vid riksdagar, eller hvad helst de församlingar kallas, der folkets män och regeringens öfverlägga och fatta beslut i de angelägenheter som röra nationens väl och dess ära, der är det talets makt gjort sig gällande, än i den mogna, klara bevisningens form, än glödande af partihat, än spinnande ott nät af kalla listiga beräkningar, än oldadt och bevingadt af patriotisk entusiasm. Hvad är det väl som utgör det representativa, det konstitutionela styrelsesättets förnämsta företräde och egentliga brännpunkt, om ej just det, att nationen der genom sina ombud kan uttala sina önskningar, sina behof, sin vilja, och se till att regeringen är ott troget uttryck deraf. Nåväl, del är ej alllid nog, atl ön god sak uttalas, dess framgång beror ofta derpå huru (leila sker. Ju lifligare debatterna, ju stridigare åsigterna äro, desto snarare inträffar det atl segern tillfaller den sida som haft den skickligaste tolk, och just derföre är det af så stor vigt att de som föra nationens, och i allmänhet det rättas, talan äro, så vidt möjligt, vältalare. Onekligen ligger det en viss våda i det inflytande vältaligheten utöfvar: dess makt, likasom all sådan, kan missbrukas. Dol säkraste skydd häremot torde finnas deri, alt lalarekonsten allmännare odlas och icke förblir några, af naturen företrädesvis dermed begåfvade, individers uteslutande tillhörighet, att alla de som erna aktivt ingripa i statslifvet och deltaga i de offentliga förhandlingarne, vinnlägga sig om att förvärfva sig makt öfver ordet.
Mon hvad är det då soin erfordras af en talare? Härpå svarar en berömd författare i statsrätten, R. von Mohl: „Talaren behöfver: förmågan att tydligt och populärt utveckla och särskilja fakta och skäl; ett snabbt, vidsträckt och troget minne; en liflig inbillningskraft, för att på ett intrycksfulll sätt kunna skildra de följder ban förutspår; en smakfull utbildning af språket och sill allmänna vetande; qvickhet eller högtidlighet; men framför allt en fast, ja passionerad öfvertygelse. Utomdess behöfver han för debatten, der andraganden och motandragandcn hastigt vexla, en snabb, nästan instinktlik uppfattning, färdigheten att ständigt ha bevisningen och det derför nödiga vetandet lill hands, äfvensom en osviklig själsnärvaro och beslutsamhet".*)
Detta är i sanning oj ringa ting, och det torde icke låta göra sig att, om nalurgåfvorna äro deremot, inhemta allt hvad här är påpekadt såsom för en talare erforderligt. Mon huru mycket en fast vilja kan åstadkomma, bevisas t. ex. af Demosthenes, hvilken, sedan lians första uppträdande å talarestolen blifvit uthvissladt och hånadt, genom ifriga bemödanden tillegnade sig talarekonsten i så hög grad, att ban blef den förste bland Greklands många utmärkta talare. Hos honom verkade den mäktiga driffjeder, som äfven ofvan är antydd såsom det vigtigaste vehikel för vältalighet: en passionerad öfvertygelse. Der denna förefinnes, der kan det visserligen, äfven om inga studier i talarekonst egt rum,
*) Die Geschichte und Literatur der Staatswissenschaften, von R. v. Mohl, II, p. 199,
Källa: Project Runeberg ·