Sida 118
118
inträffa att talaren, gripen af inspiration, hänförd af sitt ämne, vältaligt framställer detta. Men visserligen är det rådligast alt icke förlita sig på en inspiration, hvilken lika lätt kan uteblifva som infinna sig, utan lemna ingen möda ospard för att förvärfva sig den skicklighet och vana i språkets behandling, att man, när helst del är af nöden, kan framställa den sak, inan kämpar för, på det skönaste, rigtigaste, mest slående sätt. Icke så som vore den sköna formen hufvudvilkoret för vältalighet; nej, granna fraser och floskler ha ännu aldrig gjort en talare stor. Men studiet af talarkonsten i och för sig afser hufvudsakligen det formela, afser bibringandet af förmågan att med största möjliga framgång kunna uttala det innehåll, den öfvertygelse, studierna i öfrigt och erfarenheten utbildat. Del kan och bör derföre idkas redan från tidigare år.
Det engelska parlamentets historie är rik på triumfer vunna genom vältaligheten. Redan i mer än ett sekel har det varit vanligt att ministèren rekryterats ur de stora talarenas leder: det är naturligt alt en klok regering önskar stödja sig på sådane män, hvilkas inflytande på nationen bevisat sig kraftigt och vidsträckt. Ända till senare hälften af 18:de seklet ansågs det ej tillständigt för dem som ej voro parlamentsledamöter att uppteckna de i parlamentet hållna talen. Och derföre ha en mängd utmärkta tal endast i fragmenter, eller i de resultater de åvägabragt, kommit till efterverldens kunskap. Men sedan 70 à 80 år är förhållandet ett annat. Publicerandet af parlamentsförhand-lingarne har blifvit omsorgsfullare, och till följe af den utveckling, tidningsväsendet och snabbskrifningen tagit, erhålles numera ofördröjligen fullständig kunskap om dem. Del ar väl ej mera det lefvande ordet man har framför sig, när uian läser ett tal: vältalighetens finaste doft har försvunnit, det deklamatoriska kan man då blott föreställa sig. Men lill utförandet kan man med någon säkerhet sluta af de verkningar ett tal frambragt, det bifall hvarmed det emottagit. Intressanta och upplyftande äro skildringarne af Englands stora talare från senare hälften af förra seklet, sådane som en Burke, en Fox, en Pitt, män hvilka väl kunna ställas i jemnbredd ined sina odödliga föregångare bland de antika folken. Den vältalighet, som framkallades af den franska revolutionens stormiga lif, torde vara ganska allmänt känd genom Lamartines| Histoire des Girondins: i dessa republikanares tal afspeglar sig bela den storartade verld af idéer och passioner som uppfyllde detta märkvärdiga tidehvarf.
Vända vi blicken på vårt eget land, hvilken ståndpunkt finna vi väl talarekonsten här intaga? Ulan tvifvel en underordnad. Orsaken är klar. I våra skolor har man så godt som allsicke vårdat sig om deklamation och talöfning, (hr Cygnæi folkskoleförslag har behjertat denna brist), vid universitetet är förhållandet detsamma. Att nian likväl då och då hos oss lår höra en god talare är mera förunderligt än att det så sällan inträffar. Den högsta talarekonst, den politiska, har under det senaste skiftet af Finlands historie ej kunnat uppblomstra, då den icke alls kommit i fråga. Denna omständighet skall väl snart förändras. Och då skola väl äfven hos oss talare uppstå, som förmå med skicklighet och snille föra frihetens, det sannas och det rättas talan.
Hvad är lycka?
(En pennritning af B—n.)
Den som erfarit hvad skilsmessa är har väl icke nog kunnat välsigna tvenne uppfinningar: skrifkonsten och post-förbindelsen. Är man stadd på resa för sitt nöje, så kan korrespondensen visserligen bli en mer eller mindre likgiltig; men har man händelsevis hamnat i en badort, der man
endast har att syssla med sin egen person, hvars helsas vårdande blir ens förnämsta uppgift, då först gläder man sig åt att kunna föra pennan, eller rättare, att alla de, man håller kära, kunna det, och ihågkomma den frånvarande.
En stor del af den förflutna sommarn tillbragte jag vid en fransysk badort, S:t Adresse, nära Håvre. Så trefliga landtliga promenader man än hade långsmed de normanni-ska skördefälten, så herrligt och upphöjande det än var att betrakta hafvet i dess mångskiftande oändlighet, så många förvånande och beundransvärda taflor horisontens majestätiska sceneri än erbjöd, — oaktadt allt detta var och förblef postbudet, som dagligen gjorde sin rund genom orten, en efterlängtad personlighet, och hade ban i sin väska ett bref äfven för mig, så framkallade ban hos mig en verklig barnaglädje.
Länge hade jag varit utan underrättelser från en af mina vänner, då jag ändtligen erhöll ett bref af hans hand. Den glädje jag erfor häröfver var dock ej af lång varaktighet. Se här hvad ban skref:
„Mitt långa dröjsmål borde väl försonas genom glada underrättelser, men — detta är en önskan som så mången annan. Du är icke den som glömmer huru litet vi ega vårt öde i vår makt, derföre tager du sakerna så som de äro, och skall väl göra så äfven med detta mitt bref. Välan! Jag är enkling sedan en månad, — ensam med mina tre barn, af hvilka det yngsta knappt har setts af sin moder, medan de båda äldre behållit blott en svag, dunkel hågkomst af henne. All vård, all omsorg om den sjuka voro förgäfves. Den oroliga förkänsla, med hvilken hon emotsåg den henne förestående svåra stunden, besannades; vår enda ti öst under hennes sista lidanden var den resignation med hvilken hon bar dem.
„Och det gick så fort, så obegripligt, så förvirrande fort! Huru ofta vill jag ännu ropa hennes namn! Iluru ofta tror jag ej ännu, då jag hemkommer från mina sysslor, att hon skall vara mig till mötes! Jag lider ej blott för mig, utan ock för mina barn, dessa arma små, som äro alldeles omedvetna af det hårda öde som drabbat dem. De tala och stamma om död och begrafning, om sorg och kondolans-visiter, som om andra vanliga föremål. Allt mera sällan upprepa de sin fråga efter modren, hvars besvarande är mig så bittert. Min röst, min sinnesstämning tyckes dock verka på den äldste, som då och då blickar så egendomligt på mig med sitt tårfyllda öga ....
„Du vet alt jag varit lycklig! Mina önskningar voro ett med mina förhoppningar, och de sökte ej annat än sådant, hvarom mina förhållanden inneburo ett löfte. jNu är det förbi! förbi! Iluru finna en tillfredsställande lösning på den frågan: hvarför är det så? — Så oklok den frågan än är, så plågar den oss dock med en hjelplöshet, som om den talte i samvetets namn. Hvart man än må vända sig: till religionens uppmaningar, till sina medmenniskor öden,
till sina vänners och anhörigas deltagande--intet, intet
förmår befria oss från den frågan. Otaliga afgrunder öppna sig för ens blick, och endast emedan man känner sig bunden af pligter, hålles man vid sansning och kämpar modigt mot förtviflan. Huru ofta har jag ej välsignat mina pligter, huru ofta begrundat den djupa sanningen i den åsigt, att barnen äro en himlens underpant. För dem kan jag lefva ännu!
„Men svårt är det ändå att finna sig uti, alt lion försvunnit som en dröm, att hon är borta för alltid. De otaliga kära minnena af sammanvaron med henne äro en svag tröst emot den oafvisliga verkligheten att hon ej finnes till. Smärtan har oss i sin makt, liksom allt hvad känsla heter;
Källa: Project Runeberg ·