Sida 119
119
man kan val dölja den för andra, men sjelf får man känna den tills dess tid förflutit____Farväl 1"
Då jag för två månader sedan på genomresa besökte denna älskliga familj, hviskade mig frun vid afskedet, att hon fruktade att icke få återse mig. Denna hennes aning hade inverkat på mig, så mycket jag än bjöd till alt reson-nera mig ifrån den. Bekräftelsen al denna farhåga träffade mig således icke oförberedd. Under läsningen hade jag småningom öfvervunnit det omedelbara intrycket, isynnerhet då jag fann mig uppburen af min väns resignation, den ban kunde anses ega i hög grad, så mycket ban än var böjd af smärtan. Men väl( dröjde jag länge vid hans belägenhet, hvarvid mina reflexioner småningom vunno en allmännare rigtning. De hvälfde sig hufvudsakligen kring frågan: hvad är lycka?
Jag visste nog att lyckan hör till de företeelser, hvilkas väsende inan har svårt att återgifva i bestämda ord. Filosofins definitioner och historiens exempel gåfvo mig ingen lösning bredvid den sorgliga verklighet, hvaraf min fråga framkallats. Jag kände mig öfverväldigad af denna lamhet som bemäktigar sig ens medvetande, då man icke förmår finna en hjelp för ett lidande som man så väl senterar. Sålunda blef mig frågan en allt större gåta, hotande att stegra den nedstämning, som varit en genklang af de sorgliga meddelanden jag blifvit delaktig af. Blicken, som redan länge betraktat de med solstrålen lekande böljorna, ryckte småningom min håg till denna alltid oemotståndliga naturprakt. Inom kort kände jag mig fången af vattenglittrets gyllene nät. En försonande oändlighet, en tjusande fridfullhet hvilade öfver den klara eftermiddagen. Småningom var hela min själ försänkt i åskådande, betraktande, beundrande.
Länge nog hade jag njutit af dessa känslor och bilder, hvilka icke kunna tolkas med ord, då jag med ens öfver-raskatles af ett mycket lifligt samtal på elt språk som aldrig förr nått milt öra. Att döma efter klangen och lifligheten, efter kraften och accentueringen, häntydde dessa ord på en sydligare trakt än den der jag befann mig. Min nyfikenhet, som slutligen tillfredsställdes af den notisen att det var baskiska jag hörde, trädde emellertid alldeles tillbaka för den älskliga bild jag hade framför mig.
Invid en vägg sutto på marken trenne tiggarbarn, en flicka om tio, en gosse om åtta och en om sju år. De båda äldre barnen hade jag till venster; flickan vände ryggen till förgrunden, och, sittande på sina egna ben, syntes hon endast i halfprofil. Det var markerade drag, lifliga, mörka ögon, en energisk, djupt klingande röst. En enkel brun duk, något ljusare än hennes grofva kjortel, hade hon kastad kring hufvudet och hopknuten under hakan. Armarne voro bara, endast till hälften täckta af det söndriga linnet. Den äldre af gossarne, klädd i mörka röck- och byxfragmenter intog bakgrunden i halfliggande ställning, med sina trasiga armbågar lutande sig mot sin korg. Näpnast af alla var dock den yngre, i blå blus, och med en grå kalabreserhatt som djerft lutade mot högra örat. Det förstås att sällskapet var barfotadt. Gossarnes ansigten voro på långt när icke så markerade som flickans, deras röst en gäll och skarp sopran, deras drag ständigt vexlande. Att alla tre voro inhöljda i en verkligen pittoresk snuskighet, torde knappt behöfva anmärkas. Fötterna hade hårda sulor, fingrarna långa, skarpa naglar. Händerna foro ömsom upp till det yfviga, af kam och borsta förskonade, håret, ömsom till den bruna barmen — men det gällde blott att jemka små obehag, vid hvilka man icke fästade synnerligt afseende, emedan man var sysselsatt med spel. Spelet, som försiggick i centern af den näpna gruppen, tycktes vara impro-
viserad! för tillfället och bestod uti att några små galstenar uppradades i en viss ordning på hvarandra; det gällde alt kullkasta högen genom en med handens ofvansida uppslungad liten sten, hvars tyngd skulle verka i sin naturliga, vertikala rigtning.
Parterna bevakade sina intressen med största uppmärksamhet: spelet tyckes kunna frammana passionens yrsel äfven hos de yngsta. Men det var obeskrifligt roligt all befrakta dessa ansigten. Med hvilken spänning kastades stenen och förföljdes i sin flygt och sitt fall, med hvilket jubel helsades resultatet, af den vinnande, eller af de medspelande då ett misslyckadt kast fråntog den spelande turen alt försöka sin lycka. Någon gång tycktes hand och öga svika beräkningarne. Då flög stenen oupphörligt upp och ned, emedan den spelande begagnade sig af sin rättighet alt, under ett visst antal kast, förebygga stenens ogynsamma fall genom alt uppfånga den innan den föll till marken. Hvarje turombyte förändrade taflan. De åskådande intogo en hvilande position, den spelande rätade på sig. Ständigt var det utsökt vackra lägen. Det var älsklighet och liflighet i hvarje rörelse; runda, lekande linier då de sträckte sig, energisk, men dock beqväm ställning då de vidtogo spelet. Jag hade lefvande konstverk framför mig.
Fåfängt är det att uppbjuda mera ord för att beskrifva mina små Pyrenée-boar. Kanske hade det varit enklast alt åberopa den odödliga mästares skapelser, af hvilken en motsvarande tafla finnes — bland andra likartade — i Miln-chens äldre pinakotek. Hvem har icke blifvit tjust af Mu-rillos tiggargossar? Jag vet ej 0111 dylika ämnen blifvit behandlade af senare hand. Säkert är att han är oöfver-träffad i konsten att teckna barn. I deras täcka ansigten har ban förstått att fängsla denna hänryckta glädje, som är barnets verkliga uttryck, denna afundsvärda belåtenhet och förnöjsamhet som ej lidit af lifvets vedermödor, af menniskornas elakhet. Murillo har utrustat sina Kristus- och Johannes-barn, sina englar och cherubim'er med denna älsklighet, men han har vetat gifva samma ideala pregel åt sina tiggarbarn. Man glömmer deras osnygghet och trasighet, deras försakelser och elände. De smutsiga kortbladen äro en präktig leksak; den larfliga ollapotrida är en makalös delikatess; der åter spisas några enkla frukter med en okonstlad aptit; en annan grupp visar kammens välsignelse; på en tredje tafla ser man pojkarne jubla vid leken „krona och klava". Öfverallt samma bekymmerslösa belåtenhet, städse denna försoning med ödet genom att äfven den af detta vanlottade har stunder af sällhet, för hvilka ban älskar sitt lif. Eller huru? Har icke mästaren förmått dig att öfvervinna den känsla, hvilken främst gör sig gällande vid varseblifvandet af elände: medlidandet? Eller har du främst att beundra det som utgör en stor del moderna konstskapelsers enda förtjenst, den skicklighet hvarmed den omedelbara verkligheten återgifvits? — Murillos bilder gifva mera, de försänka åskådaren i den af konstnären tänkta situationen. Alla hans hithörande genrebilder ur Sevillas gatlif andas en glädje, en munterhet, en belåtenhet, en formskönhet (hvilken så ofta förnekas af de nederländska genre-teckningarne) och förvåna mindre genom sin fulländning, än genom den lyftning , den lycka de uttrycka, men de böra derför ingalunda anses mindre motsvara verkligheten.
Den tafla jag nu hade utanför mitt fönster erbjöd ett ovedersägligt bevis på huru sann Murillos uppfattning varit. Jag blef frapperad öfver huru litet han behöft idealisera i sina skapelser: ban hade uppenbarligen i verkligheten skådat den stämning, den lifsbild han återgaf. Lyckliga, verkligen lyckliga voro mina små spelare, och jag lycklig med dem, njutande af deras fröjd, men ock af den ovanligt sköna
Källa: Project Runeberg ·