Barometern 1861

11

ken utskylderna icke äro fördelade i proportion till afkastningen, betalar snart sagdt alla direkta impersonela utskylder, ty statens öfriga direkta inkomster utgöras, utom af arrendet för kronofiskerierna, endast af afgifterna från sågar, qvarnar och valsverk, afradskoppar, hammarskattjern och masugns-tionde*). Dessa afgifter stego år 1857 endast till den jemförelsevis obetydliga summan af 45,749 r. 62 k. och denna summa har sedan dess blifvit minskad, då sågarne numera icke erlägga några utskylder. Alla öfriga fabriker äro fullkomligt skattefria och åtnjuta, jemte jernbruken, dessutom betydliga förmåner.

Allt detta är en naturlig följd af protektionssystemet och dess sträfvande att få importen reducerad till så nära noll som möjligt, men ännu en annan omständighet har samverkat härtill. Utom begäret att tillverka alla produkter inom eget land, hade nemligen protektionssystemets anhängare ännu en annan driffjäder, som manade dem att yrka på reglementerande åtgärder, och denna var åsigten att industrin och åkerbruket voro till sitt väsende helt och hållet olika och att hvarderas blomstring berodde af skiljaktiga orsaker.

Det är en ofta gjord iakttagelse att en falsk benämning har framkallat den mest olyckliga begreppsförvirring och de mest olämpliga åtgärder. Sålunda har ordet industri, begagnadt för att beteckna något från åkerbruket skildt, medfört stora olägenheter. Man har derigenom vidt och bredt diskuterat hvilket egentligen borde uppmuntras, åkerbruket eller industrin. Och dock äro dessa saker identiska. Det torde vara svårt att definiera hvari skillnaden dem emellan egentligen består, eller hvarföre man icke skulle kunna tilldela åkerbruket benämningen industri. Båda halva samma gemensamma ändamål, nemligen att bringa de förhandenvarande ämnena till en för menniskans behof mera lämplig form, och båda använda derföre, då de rätt bedrifvas, mekaniska hjelpmedel och vetenskaplig insigt. Att åkerbruket, såsom man ibland hör påstås, sysselsätter sig med råämnenas produktion och industrin med deras förädling är ingalunda enligt med verkliga förhållandet. Materien kan lika litet skapas, som tillintetgöras, så att det i båda fallen är blott fråga om densammas omsättning till annan form, och denna omsättning är icke större då kolsyra och ammoniak förvandlas till lignin och fröhvita, än då stärkelse förvandlas till socker och detta till alkohol. Åkerbruket måste således också erkännas vara en industri.

Om nu all industri i grunden har samma ändamål, så ligger häruti en ytterligare uppmaning att låta den gå framåt, som bäst kan göra det, hvilket endast kan ernås genom skyddstullarnes totala afskaffande och en förändring af beskattningsväsendet så att alla finge i proportion till sin förmögenhet bidraga till statens inkomster.

Det kapital, som är nedsatt uti jordbruksindustrin, stiger om man, liksom i föregående uppsats, antager årliga afkastningen till 6,300,000 r. och beräknar denna utgöra 3 procent af kapitalet, till 210 miljoner. Det kapital, som ligger uti alla Finlands fabriker och bruk, uti liandlander-nas och näringsidkarnes rörelse, förutan uti enskilta overksamma kapitalisters händer, torde stiga, om icke till samma summa, så åtminstone till en betydlig del deraf. Finge äfven detta deltaga uti utskyldernas erläggande, så vore de icke mera af särdeles betydenhet.

Det är ej meningen att nu specielt diskutera huru en sådan fördelning lämpligast kan ske. Vi inskränka oss för

*) Bränvinsarrendet är uti statens räkenskaper upptaget bland indirekta utskylder.

denna gång att endast påpeka principen derföre. Denna princip kan tillämpas på tvenne sätt: igenom direkt uttaxering efter den enligt vissa grunder approximerade förmögenheten, eller genom en tulltarif, som beskattar hvarochen i förhållande till hans konsumtion. Såsom exempel på dessa olika metoder hänvisar inan vanligen lör den ena till Sch\veitz's och för den andra till Nord-Amerikas beskattnings-system, ehuru en blandning af Here metoder äfven ger sig tillkänna i dessa länder.

Ingendera af dessa principer erbjuder i utförandet oöfvervinnerliga hinder. En mängd af våra kommunala prestationer, såsom landsväga- och brobyggnad, hållskjuts, till en del äfven presterskapets aflöning, kunde mycket väl bekostas af dem som hafva fördelen deraf. Det torde möta ännu mindre svårighet att, derest den prohibitiva andan försvunne från tulltaxan, af tullen erhålla den summa af något öfver en millon som jorden erlägger i direkta utskylder. Detta i den händelse att denna metod skulle synas lämpligare än direkt uttaxering.

Hufvudsaken är att principen blir genomförd, hvarigenom nian också skall komma ifrån ett menligt missförhållande, nemligen jordens olika beskattning. Det kan icke väcka annat än förtrytelse att den ena åbon betalar dubbelt så mycket som hans granne, medan ofta bådas hemman äro lika till areal och afkastning. Det enda sättet att komma ifrån detta abnorma tillstånd är just förenämnda principiella reform i beskattningsväsendet. Alla försök att utan stor tidsförlust jemna olikheterna i jordens utlagor, utan att vidröra systemet i sin helhet, måste stöta på ofantliga svårigheter, då det icke är lätt att undvika förluster för enskilta jordegare som köpt sina egendomar på god tro och plötsligen skulle se dessa förlora i värde genom förökade utskylder. En åtgärd som drabbar alla lika har deremot ingen rätt att beklaga sig öfver, så snart den på laglig väg tillkommit.

En förändring af det rådande beskattningssystemet skulle äfven i andra än i ofvananförda hänseenden främja framåtskridandet, nemligen derigenom att styckning af hemman blefve möjlig på andra grunder än de nuvarande.

Enligt nu gällande författningar kan ett hemman aldrig delas annorlunda än så, att det alltid förblir ett hemman, d. v. s. det får icke skiftas i mindre delar än att en familj skall anses kunna lifnära sig genom dess afkastning. Den gamla tidens åsigt var att hvarje hemman borde vara ett afskildt helt för sig, försedt med alla möjliga förmåner, så att egaren icke skulle nödgas köpa något af sina grannar. Åker, äng, skog, bete och fiske borde der förefinnas till „husbehof". Härutinnan igenkännes otvifvelaktigt den princip, som sökte att göra länderna så oberoende af handeln soin möjligt. Men äfven andra orsaker torde hafva vållat att man allt fortfarande icke tillåtit afsöndring af jord från ett hemman på andra villkor än detsammas delning, och dessa orsaker hafva halt sin grund uti beskattningsvä-sendet. För att staten skulle erhålla den engång bestämda inkomsten, så var det naturligt, när en lägenhet skiftades, alt de utskylder, som förut hvilat på hela hemmanet, nu fördelades på de olika delarne. Detta erbjöd ingen svårighet då skiflel verkställdes så, att de skilda delarne alltid erhöllo en lika stor andel af alla förmåner, så att de blefvo lika mycket värda eller alt den enas värde utgjorde en jemn multipel af den andras. Men skulle delningen verkställas efter andra grunder fanns ingen norm lör beskattningen. Denna hvilade endast på ett bestämdt något, innefattande ett visst qvantum åker, äng, skog m. m., men alldeles icke på någon bestämd förmögenhet. Således kunde någon jord-