Sida 27
27
af ett bättre allt mäktigare. Man kan säga: den tanken, att folkskoleväsendet i landet behöfver organiseras i enlighet med tidens fordringar, har småningom blifvit ett axiom för det allmänna medvetandet. Också framträdde förslag dertill: 1856 ett i Litteraturbladet, 1857 den af Finska Hushållningssällskapet framkallade förtjenstfulla broschyren „Om finska folkskolans organisation", af A. Meurman. Sedan infordrade regeringen domkapitlens utlåtande i saken, och förmedelst Kejs. Kungörelsen af d. 19 April 1858 „angå-ende grunderna för ordnandet af folkundervisningen i Stor-furstendömet Finland", var folkskolans framtid gjord till en statens angelägenhet. I denna kungörelse stadgas hufvudsakligen att, jemte det by- och söndagsskolor såsom hittills, må sörja för innanläsningen, fasta folkskolor böra å landet inrättas „för meddelande af de vidare kunskaper, som höra till en sann folkbildning"; dock utan tvång för kommunerna att ensamme bekosta sådana skolor; — vidare, att för bildande af folkskolelärare, till en början en läroanstalt, med särskild afdelning för lärarinnors bildande, skall på statens bekostnad inrättas, samt Senaten utse en person med erforderlig skicklighet och fallenhet för folkskollärareyrket, hvilken genom resor inom landet borde taga reda på folkundervisningens närvarande ståndpunkt här, äfvensom besöka de länder, der densamma anses vara ändamålsenligast ordnad, och sedan inkomma med betänkande i saken; ägande Senaten, sedan fullständig sakkännedom vunnits, med omständligt förslag inkomma.
Senatens val föll, såsom bekant, på pastor Uno Cyg-næus. Han reste utrikes, beledsagad af sina landsmäns lifligaste intresse. Resultaten af denna resa lär man känna ur hans i Ijol afgifna reseberättelse och det digra arbetet „Förslag rörande Folkskoleväsendet i Finland".
I vårt land bar väl knappast någon bok varit utsatt lör mera kritik än denna. Men den är ju ej heller någon vanlig bok, denna, som utstakar sättet på hvilket det finska folket skall föras till bildning och ljus. Vi tänka: mera än de anmärkningar, som nu så ymnigt blifvit gjorda mot hans „Förslag", hade det väl bordt smärta br Cygnæus om dessa förslag blifvit med tystnad emottagna.
Då nu om några dagar den komité skall sammanträda, som har den definitiva granskningen af nämnda förslag sig ombetrodd, tro vi oss göra våra läsare en tjenst med att i korthet referera de anmärkningar som mot förslagen blifvit gjorda, samt hvad herr C. anfört till deras försvar.
Den grundligaste kritik, icke af förslagen i sin helhet, men väl af några de principer hvarpå de äro byggda eller som der af br C. uttalas, läses i Litteraturbladet, — en kritik, icke blott nedrifvande, utan tillika framställande och motiverande de principer för folkuppfostran och uppfostran öfverhufvud, kritikens förf. anser för de rätta. 1 motsats till hr C. som vill göra skolan hufvudsakligen till en upp-fostrings-, icke blott undervisningsanstalt, anser hr J. V. S. skolan icke kunna vårda sig om elevens moraliska uppfostran; denna måste ske i familjen, i hemmet, af föräldrarne, hvilka ensamme hafva den kärlek, som är nödvändig för att hos barnet inplanta god sed, kärlek till det goda. „Lära och exempel må i ett uppfostringsinstitut icke saknas. Men två ting saknas der: kärlek hos uppfostraren och kärlek hos barnet". — „Ett barn refiekterar öfver sitt förhållande till en sådan uppfostrare, aldrig öfver sitt förhållande till fader och moder. Föräldrars lärdomar och exempel hafva, emedan med kärlek gifna och emottagna, en belt annan kraft att verka på barnets sinnelag, och den goda seden har för barnet genast detta motiv, kärleken till föräldrarne, som gör det villigt och fritt i sedens iakttagande". Omedelbart upp-
fostrande verkar skolan, här goss-skolan, blott såsom en förberedelse till det medborgerliga samhällslifvet, negativt, såsom vänjande eleven att underkasta sig en gifven bestämd ordning, hvilken ban icke kan och får rubba, positivt, genom att i undervisningen bibringa honom förmågan, att „i sin verksamhet representera denna ordning". — Flickskolans uppfostrande makt är än mindre än goss-skolans. Qvinnans bestämmelse är att vara familjemoder. „Flickans uppfostran i skolan består derföre hufvudsakligen deri, att hon der lärer skicka sig i det dagliga umgänget med individer utom familjen. Af stor vigt är deremot hennes i skohui vunna intellektuella upplysning, emedan denna isynnerhet genom henne återverkar på familjelifvets utveckling och emedan hon lärer sig förstå mannens medborgerliga bestämmelse, för att i den blifva honom ett stöd, och för att på denna väg, den för qvinnan rätta, sjelf öfva inflytande på samhällets angelägenheter". — Det nekas icke att skolan kan och bör utöfva inverkan på familjelifvet, men skolan „förutsätter ett sedligt familjelif och lärjungarnes förutgångna moraliska uppfostran". — I tider af sedligt och politiskt förfall har nationernas räddning funnits, icke i skolorna, utan i massans af folket familjelif.
Det är nu på grund af denna uppfattning af uppfostran hr J. V. S. förkastar sådana satser i hr Cygnæi förslag, som den, att „befrämjandet af en kristlig hemnppfostran bör vara hufvudsyfteinålet vid ordnandet af folkbildningen i ett land". Ilr C. anser väl ock „hemmet utgöra sedlighetens egentliga vagga i ett samhälle", men den uppfostringsmetod som följes i de fiesta hein vara så naturvidrig, att den måste förbättras genom skolinrättningar, som lära de uppvexande qvinnorna konsten att uppfostra, öfva dem i fysisk och psykisk barnavård. Hr J. V. S. säger: om skolans „ändamål är alt befrämja en kristlig hemupp-foslran, så sträfvar den alt göra sig sjelf öfverflödig. Förmår nemligen den icke göra hemuppfostran kristlig, så aldén från början gagnlös; bär den åter denna frukt, så måste väl den kristliga hemuppfostran förmå ersätta uppfostran i skolan". Och i sammanhang härmed förkastar han hvad hr C. föreslagit för alt realisera sin idé, att skolan skall ersätta eller förbättra hemuppfostran: internerandet, barnkrubba och barnträdgård, — af denna idé anser ban ock hafva härflutit „den despotiska anda som genomgår förslagen, från seminariidirektorns absoluta makt till lärjungarnes tjuguåriga arbetsfängelse och det föreslagna upphäfvandet af folkskoleförordningen genom införande af skoltvång".
Vi hafva nu — knapphändigt tyvärr, som utrymmet bjuder — sammanfattat innehållet i Litteraturbladets artikel „Om Folkskolan såsom uppfostringsanstalt". 1 en senare artikel „Om undervisningen i Folkskolan" har br J. V. S. utvecklat sin uppfattning af velande och bildning öfverhufvud och särskildt med afseende å folkskolan. Omöjligheten att med tillbörlig korthet referera denna tankedigra uppsats i sin helhet tvingar oss att endast framhålla de punkter, som närmast utgöra elt kriterium öfver de principer, hr C. med afseende å folkundervisningen uttalat.
Vetandet, säger hr J. V. S., uppfattas nog allmänt såsom varande till för handlingens skuld, såsom varande en insigt i ändamål och medel. Det gifves dock ett allmännare, högre vetande, som är till blott för sin egen skuld; ur detta uppspirar en religiös öfvertygelse, en verlds-betraktelse, verldsåsigt, som skänker tröst och själaro. „En-dast då det är af denna art, förtjenar vetandet kallas intel-lektuel bildning. Endast med detta följer vetandets intresse". — Emellertid ser man rekommenderas för folkskolan blott det vetande, som är praktiskt, nyttigt, använd-
Källa: Project Runeberg ·