Sida 14
visar sig vara helt annorlunda, när förnuftet hos henne har kommit till verklighet
I sammanhang härmed torde vi äfven böra anmärka, att hvad vi här yttrat om helvetesläran gäller ock likaså väl om en annan lära, hvilken är hennes förutsättning och utan tvifvel har varit anledningen till henne, vi mena den allmänt utbredda läran, att Gud medelst lidanden straffar de ändliga väsenden, som hafva försyndat sig mot Honom eller motverkat Hans ändamål10). Det är nemligen redan i allmänhet
10) Vi beröre här endast i förbigående ett ämne, som annars ganska väl förtjente en egen och vida utförligare behandling, men med hvilken vi likväl för tillfället ej kunne befatta oss. Så mycket torde man emedlertid kunna se af det, som skall nämnas i det födande, att om det ej kan med giltiga skäl bestridas, först och främst att Gud hvarken vill eller ens kan tillfoga något väsende ett ondt, och vidare att hvarje bestraffning, som verkligen är rättvis, nödvändigt ock är en välgerning för den, som erhåller henne, samt ändtligen att ingen annan än det menskliga samhället eller dess representant kan rätteligen begagna sig af sinnliga lidanden såsom straffmedel, tå måste den gamla theologiska läran oiq Christi försoningsdöd och hans satisfactio vicaria erhålla en icke så litet förändrad betydelse, om den skall kunna godkännas af förnuftiga och tänkande menniskor. Att hon kan få en sann och antaglig mening vilje vi icke bestrida; tvertom ar detta någonting, som vi sjelfve påstå; ty äfven för oss är Christus den högsta och egentligaste, om än icke den enda Försonaren. Men säkert är dock att denna mening ieke är den, som vanligen bibringas oss genom vår TheotogL
Källa: Project Runeberg ·