Sida 13
is
egentliga och verkliga osalighet; 3) deraf att detta onda icke blott är ett ondt i sig sjelf, utan nödvändigt ock är det till sina följder, så att hon aldrig kan deraf vänta sig annat än ondt; samt 4) deraf att icke blott hennes eget förnuft, utan ock Gud och alla andni förnuftiga väsenden måste vara verksamma hos henne till det ondas upphäfrande, d. v. s. till hennes bestraffande eller rättande.
Men det falska och superstitiösa i läran är 1) att man i följd af bristande bildning har föreställt sig Gudomligheten efter analogien af en verldslig monarch eller en representant för det menskliga samhället och derrid icke bemärkt, huru långt denna analogi rätteligen kan sträcka sig; 2) att man af samma orsak har föreställt sig den förre såsom straffande fullkomligt på samma sätt, som den sednare, d. v. s. begagnande sig af physiskt ondt eller af sinnliga lidanden såsom straffmedel, hvilket Han såsom ett rent osinnligt väsende icke kan göra; och 3) att man i följd af egen råhet har ansett bägge vid straffandet endast utöfva en hämd dier blott vedergälla ett ondt med ondt, hvilket man funnit naturligt och rättvist, då man ej kunnat inse att det är fömuftsstridigt, emedan dertill hade erfordrats en högre förnuftighet. På menniskans lägre utvecklingsgrader är nemligen hämden ett slags barbarisk rättsskipning, hvilken för hennes då ännu sinnligt uppgrumlade rättskänsla är ftdllomligt behörig och tillfredsställande, ehuru de»
Källa: Project Runeberg ·