Sida 174
sin personliga vigt. De säga oss på samma gång, att historien om stjernornas universum upprullar sina gigantiska blad, utan att vi kunna tolka ens det första ordet, undangömda som vi äro på vår afskilda station. Ljusstrålarna, som från stjernorna komma till oss, meddela oss verldsalltets gamla historia; dess närvarande är okänd för den stackars jorden. Antag till exempel att den praktfulla Sirius till följd af någon omstörtning slocknar i dag, så skola vi, då ljuset fordrar 22 år lör att från henne komma till oss, se henne ännu under 22 års tid på samma punkt af himlahvalfvet, hvarifrån hon sedan länge hade försvunnit. Om alla stjernorna utslocknade i dag, så skulle de icke desto mindre fortfara att lysa flera år, flera sekler, flera tusen år öfver våra hufvuden; och det är möjligt, att stjernor, hvilkas banor och natur vi för närvarande söka att studera, ej i verkligheten funnits till sedan jordens skapelse! Nej vi känna blott verldsbyggnadens förflutna historia; våra beröringspunkter med dessa lysande stjernor, som tindra på fästet, inskränka sig till några ljusstrålar, hvilka man kunnat mäta för de närmast belägna; allt det öfriga är oss undandraget genom afståndet. Skapelsens ständiga omdaningar försiggå, utan att det är oss möjligt att följa dem; verldar födas, lefva och dö; solar tändas eller slockna; menskligheter utvecklas och gå emot sina olika mål; Guds verk fullbordas: vi, likasom de andra, föras bort i det eviga djupet utan att veta något.
Det finnes stjernor hvilkas glans aftager. 276 år före vår tidräkning, sade Eratosthenes, då han talade om stjernorna i Skorpionens stjernbild: "En af dem öfverträffar alla de omgifvande i glans;" men numera finnes ingen der, som sålunda öfverglänser de närmast omgifvande stjernorna. Hippar-kos sade 120 år före Kristus: "Stjernan i Vädurens framfot är ovanligt vacker;" hon är numera af 4:e
Källa: Project Runeberg ·