Sida 195
ett begrepp om de mer eller mindra djerfva satser som förekomma i denna gissningarnas historia om planetmenniskornas beskaffenhet. Se här till en början en episod ur Alexander von Humboldts resor.
Denne ryktbara författare berättar i första delen af sin Kosmos, att de af Lesbie framställda geognostiska bestämmelser rörande jordklotet, hvilket denne antog kunna vara ihåligt, framkallade hos för vetenskaperna främmande menniskor de vidunderligaste föreställningar. Man hade gått derhän att ej blott antaga Lesbies idé såsom ett uttryck för verkliga förhållandet, utan att äfven befolka det inre af denna ihåliga sfer med varelser af olika slag och att till på köpet låta tvänne lysande stjernor, Pluto och Proserpina, kretsa derinne! Man hade till och med angifvit ett ställe vid 82 graders latitud, der en öppning skulle finnas, genom hvilken menniskorna kunde nedstiga i jordens inre. Det bästa af allt var, att en kapten Symmes offentligen inbjöd Humboldt och hans medarbetare sir Humphry Davy att företaga en expedition, för att aflägga ett besök i jordens innandöme! . . . Dessa idéer hafva mycken likhet med dem, hvarmed man i vår barndom förskräckte oss rörande djefvulens brunn, en till helfvetet ledande öppning som var belägen i botten af en utslocknad vulkans krater.
Medan vi äro inne på detta ämne vore det skada att ej påminna sig den genialiska förklaringen öfver jordens rörelse, som, enligt hvad Cyrano omtalar, blifvit framställd af en munk. Enligt denne helige mans teori, voro de ur vulkanerna uppstigande lågorna ej annat än helveteselden, som utträngde genom i jordskorpan anbragta lufthål. I jordens medelpunkt befann sig sjelfva eldstaden. Men de fördömda, hvilka så mycket som möjligt sökte aflägsna sig från detta plågorum och om möjligt finna någon utgång från underjorden, hopade sig i massor på jordskorpans inre yta. Likasom ekorren, som ger
Källa: Project Runeberg ·