Sida 13
andra. Anaximandros påstod, såsom sedermera Epikuros, Origenes och Descartes, att verldarna tid efter annan förstördes och sedan återbildades genom nya föreningar af samma elementer. Pherecydes från Syros, Diogenes från Apollonia och Archelaos från Miletos ställde sig liksom de föregående bland adepterna af vår lära; de trodde dessutom, att en intelligent, immateriel kraft styrde öfver himlakropparnas sammansättning och ordnande. "Till och med under dessa aflägsna tider," sade vår olycklige Bailly , "antogs åsigten om verldarnas flertal af alla de filosofer hvilka egde nog snille, för att fatta huru stor den är samt huru värdig naturens upphofsman." Anaxagoras framställde månens beboelighet såsom en filosofisk trosartikel och påstod, att den, i likhet med jorden, var försedd med vatten, berg och dalar . Ryktbar anhängare af jordens rörelse, är det anmärkningsvärdt, att denna hans åsigt uppreste mot honom en mängd afundsmän och fanatici, samt att han blef förföljd och med möda undgick döden, emedan han vågat påstå, att solen var större än Peloponnesos; sålunda varande en föregångare för Galilei. Det tyckes som om i verkligheten en olycksalig slöja ständigt skulle undandölja sanningen för jordens barn.
Pythagoras, den förste grek som bar namnet filosof, lärde offentligt, att jorden var orörlig och att stjernorna rörde sig omkring henne, under det att han för sina gynnade lärjungar förklarade sig tro på jordens rörelse som planet och på flertalet af verldar. Den frejdade författaren till den Himmelska Lyran uppställde den åsigten, att allt i verlden blifvit ordnadt efter de lagar som bestämma menniskan; sålunda antydande Keplers Harmonice Mundi samt matematikens empiriska lagar och
Källa: Project Runeberg ·