Sida 15
isynnerhet om Månens beboelighet . Denne var en af sitt sekels mest framstående filosofer. Man kan ej nog loforda hans ansträngningar att vederlägga dem, hvilka nedsatte gudomens majestät genom läror, i hvilka anthropomorfismen spelade den största rôlen. "Anthropomorfismen är en till den grad naturlig böjelse, att, om oxarna skulle vilja skapa sig en Gud, de skulle tänka sig honom under en oxes form och lejonen under formen af ett lejon, på samma sätt som ethioperne, hvilka föreställa sig sina gudar som svarta, och thrakerne, hvilka utrusta, dem med ett hårdt och vildt utseende" . Xenofanes förkastade dessa jemförelser, såsom ovärdiga och förnedrande för begreppet om det högsta väsendet. Parmenides och Zenon från Elea kommo efter Xenofanes och erkände, likasom han, en högre andes förmedlande verksamhet i naturen och ställde sig på deras sida, som lärde verldarnas flertal .
Vid samma tid, då den italienska och eleatiska skolan hade uppstigit på den nära utslocknade Joniska skolans ruiner, skref Petron från Himera en bok, der han förfäktade tillvaron af ett hundra åttiotre bebodda verldar. Om man får tro Plutarkos, skulle denna lära under seklernas lopp kommit från stränderna af indiska hafvet, der en underbar man undervisade i den. Det var en gammal vördnadsvärd gubbe, som hade tillbragt hela sitt lif med att betrakta och studera naturen, och som, sade man, efter att hafva tillbragt sin tid tillsammans med nymfer och genier, slutligen en dag på året anlände till det Erythreiska hafvets stränder, dit prinsar och konungars sekreterare infunno sig, för att höra och rådfråga honom . Kleombrotos berättar: att man länge
Källa: Project Runeberg ·