Sida 16
och med stora kostnader sökte denne barbariske filosof, och att det är af honom man fått veta, att det fanns ej blott en enda verld, ej heller ett obegränsadt antal, utan 183. Detta tal, som vid första påseende tycktes vara meningslöst, härleder sig derifrån, att denne filosof betraktade universum som en triangel, hvars hvarje sida bildades af sextio verldar och hvars hvarje spets äfvenledes utmärktes med en verld. Triangelns yta var alltings gemensamma brännpunkt och sätet för Sanningen.
För att återkomma till den historiska forntiden, och innan vi öfvergå till det sekel då Epikuros' skola var den herrskande, vilja vi nämna Seleukos namn och tillägga, att Platons esoteriska lära var en föregångare till vår egen. Men läran hos Sokrates' store lärjunge var något mystisk. Han förlade himmelens verldar utanför det synliga universum, han stödde sig icke på verldens sanna fysiska lagar och har länge gällt för återställaren af det system som antager jordens orörlighet. Riccioli tadlar honom strängt för detta fel; men anklagelsen tyckes ej vara grundad, ty man finner till och med under Sokrates' tidehvarf, att flertalet bland filosoferne trodde på jordens orörlighet. Det är icke desto mindre sannt, att en dylik auktoritet ledde de sista anhängarne af de kyrenaiska och eleatiska skolorna in på en orätt väg, och på samma sätt vilseledde anhängarne af de platonska och peripatetiska skolorna, frejdade skolor, hvilka bland sig räknade sådana namn som Phedon, Speusippos och Xenokrates inom den förra, Aristoteles, Kallippos, och Aristoxenos inom den sednare; och ännu längre fram sådana vetenskapsmän som Arkimedes, Xipparkos, Vitruvius, Plinius, Macrobius och Ptolemaios, som gaf sitt namn åt systemet. Här torde vara rätta stället att anmärka: att, om
Källa: Project Runeberg ·