Sida 17
Aristoteles hade känt det rätta verldssystemet, han med vida mindre ifver skulle förfäktat himlarnas oförgänglighet, enda skälet, efter hans egen utsago, som hindrade honom från att erkänna andra himlar och andra jordar; och att, då han ej på detta sätt kunde befolka himmelen, ansåg han sig pligtig att begåfva den med gudomliga egenskaper, genomträngd, som han var, af den idéen, hvilken delas af alla som studera naturen, att jorden är en alltför obetydlig atom, för att kunna betraktas som den oändliga skaparekraftens enda uttryck.
Epikuros' skola lärde verldarnas flertal; och flertalet af dess anhängare förstodo med beboeliga verldar ej blott planeterna, utan trodde äfven att en mängd af de i rymden kringströdda himlakropparna voro bebodda. Epikuros grundade sin åsigt på följande skäl: att, då orsakerna som hafva frambragt verlden, äro oändliga, böra äfven dessa orsakers verkningar vara oändliga. Metrodoros och Lampsakos, ibland andra, funno det lika vanvettigt att påstå, det endast en verld fanns i den oändliga rymden, som att säga, det endast ett sädesax kunde växa på ett stort fält. Anaxarkos sade detsamma åt Alexander den store, då denne förvånade sig öfver att han, då så många verldar funnos, ännu ej spridt sitt rykte öfver en enda bland dem. Flera författare hafva påstått, att de verser, hvilka fyra århundraden sednare skrefvos af Juvenalis öfver den unge macedoniske eröfrarens ärelystnad, hänsyftade på Alexanders idéer rörande flertalet af verldar; men så är ej förhållandet, ty den store satirikern nöjer sig med att säga, att Alexander förqväfves
Källa: Project Runeberg ·