Sida 138
när, som i detta afseende är Houdons öfverman. Sergels metod är däremot att utarbeta koncentriska ringar med ett djupt hål i midten, och resultatet är som sagdt, att ögonen förefalla en smula stirrande. Men i fråga om porträttkonst var också Houdon en svår medtäflare; Sergel var visserligen också en god porträttör, men hans öfverlägsenhet låg på ett annat område.
Roms kejsarinnor hade ibland låtit afbilda sig som Venus, och Stockholms Nationalmuseum äger ett drastiskt exempel på en sådan antik porträttstaty: det är en redan åldrande kvinna, sannolikt en af Heliogabalus’ kvinnliga anförvanter, som låtit förleda sig att offra åt detta mode och låna sina aftärda drag åt en blomstrande naken Afrodite Anadyomene. Samma museum äger också ett märkligt prof på detta bruks återupplifvande i modern tid; det gäller denna gång visserligen icke en kejsarinna, men en af Gustaf III:s hofdamer, och den utvalda modellen är Afrodite Kallipygos. Det var ett infall af konungen, som han hade svagheten att vilja se utfördt i skulptur och som vittnar om den fria tonen vid denna tids hof. Men den närmaste anledningen till detta infall var Gustafs önskan att få ett motstycke till kopian af Apollino, att jämte denna placeras i pelarsalen på slottet, hvilken just nu skulle dekoreras. För detta ändamål vände han sig till Sergel med begäran om att denne skulle utföra en ny kopia efter någon berömd antik staty: »Hans Maj:t valde en Vénus aux belles fesses; och att göra en compliment åt våra hofdamer och föra deras fägring till eftervärlden, deciderade Hans Maj:t, att denna Venus skulle få gref-vinnan von Höpkens hufvud», skrifver Ehrensvärd i sin dagbok den 12 april 1780.
Det fanns äfven på den tiden många, som ruskade på hufvudet åt detta, och den moderna konstforskningen har kraftigt bidragit till dessa hufvudskak-ningar. Men, som Göthe säger, ifall Sergel själf verkligen funnit uppdraget så ovärdigt som Ehrensvärd låter påskina, så hade han varit mannen att protestera, äfven mot konungen. En viss betänksamhet har gripit honom, ty, noga öfvervägdt, var det icke taktfullt att anlita en berömd konstnär till kopistarbete, och icke heller var idén i nivå med Sergels konstuppfattning. »Nöjd att få arbeta en Venus, vill han icke taga en Lais till sin modell; och hvilken Lais vill ej vara ansedd för en Venus' Men å andra sidan var Afrodite Kallipygos på den tiden ansedd som ett mönster af antik skönhet — en afgjutning fanns redan i Konstakademien — och föremål för en formlig kult. Att kopiera den
17—142815. Brising, Sergels konst.
Källa: Project Runeberg ·