Sida 20
SLOTTSBILDHUGGAREN.
Från denna tid är alltså Sergel anställd som slottsbildhuggare med lön på stat, ehuru han alltjämt fortfar att stå under Larchevéques ledning. Om man betänker att hans resa till Rom infaller först år 1767, är det fulla sju år som han tjänar för Lea, d. v. s. sitt resestipendium. Med Sergels arbetsförmåga bör han under denna tidrymd hunnit uträtta ganska mycket, och det är allt skäl för oss att undersöka arten af hans verksamhet.
Det tidigast daterade arbete af honom som vi äga är en porträttbyst af fadern, Kristoffer Sergell, modellerad 1759. Den finnes i bronserad gips på Spånga och med några förändringar i marmor på Nationalmuseum. Det är en i hög grad realistisk bild af en äldre flintskallig man, en riktig »Dorfschulze», men medan natur iakttagelsen i gipsexemplaret är ypperlig, skönjer man i mar-moröfversättningen en viss ovana vid materialet, hvilken framkallar ett intryck af hårdhet, särskildt märkbar i rynkorna och vecken. Den skickliga »marmorario» som Sergel sedan blef var ännu icke färdig. Trots allt är det något af romerskt karaktärshufvud i detta porträtt, som ger en fördelaktig tanke om både den 19-årige mästaren och hans modell.
Sergels hufvudsakliga verksamhet var emellertid förlagd till Larchevéques atelier på slottet. Här hjälpte han sin mästare först och främst med de kolossala allegoriska figurerna till Rikssalen, hvilka ännu år 1767 lågo kvar i verkstaden i väntan på sin sista fulländning. De voro afsedda att på barockmanér pryda kornischen i taket och äro, där de nu äro uppsatta på sin plats, inalles 10, omväxlande med putti bärande emblemer. Dessa putti, som i förhållande till de öfriga figurerna äro alltför stora, äro utförda af Bouchardon i dennes kraftfulla franska barockstil. I jämförelse med dessa äro de allegoriska damerna onek-
Fig. 10 a och b
Källa: Project Runeberg ·