Sida 42
Diktaren Wilhelm Heinse skrifver i »Ardinghello und die gllickseeligen Inseln», som utkom 1785, att Torson, den Farnesiske Herkules och den Borghesiske Fäktaren förvisso äro stora konstverk, men eftersom de mästarnamn hvarmed de äro signerade icke ens omnämnas af forntidens författare, så hafva de dock icke ansetts värda någon uppmärksamhet bland de gamle. Och han fortsätter: »De fyra statyer af första rang, bland gammal konst i Belvederen, och jämte få andra på hela jorden, äro Apollo, Torson, Laokoon och den s. k. Antinous, eftersom den sista nu en gång fått sitt äreröriga namn påhängdt af blinda antikvarier. Man har beskrifvit dem ända till äckel på vers och prosa, skickat deras gipsafgjutningar som apostlar till turkar och hedningar, hvarje nykomling inför anmärkningar däröfver i sin dagbok; och trots alla predikare på taken ha vi blifvit sämre, ingen Leonardo da Vinci, ingen Michelangelo, ingen Rafael har mera stått upp. I stället för att välja ljuset till vägvisare har man bländat sina ögon därpå.»
Vi skönja i dessa ord en begynnande kritik mot
kulten af de kanoniska statyerna, en kritik som äfven
riktar sig mot deras felaktiga uttolkning. Heinse
nämner bland dem också den s. k. Antinoo del
Belvedere och vet att omtala att namnet är oegent-,. 1 .. ,0.0 , n .. ^ , .. , r.. 31.»AntinoodelBelvedere.»
ligt; den ar också 1 vara dagar allmant erkänd ior en
Hermes, hvars original af åtskilliga forskare tillskrifves
ingen mindre än Praxiteles. Öfverhufvud började man, då Heinse skref sin bok, att vända sin uppmärksamhet till andra antiker än de med Laokoon och Torson besläktade, nämligen de efterpraxiteliska och s. k. nyattiska. Ännu senare lärde man genom lord Elgins hemförande öfver Rom till England af Parthenonskulpturerna att känna en äldre stilart af den grekiska konsten. På så sätt kunna de olika epokerna af nyklassicismen, sådana de karakteriseras af namnen Sergel, Canova och Thorvaldsen, också skiljas från hvarandra genom sitt olika val af antika förebilder. Detta faktum uppmärksammas särskildt af Goethe i hans bok om Winckelmann: »Man kunde märka», säger han på tal om David och hans samtida, »att särskildt hos konstnärerna det stora, kraftiga, men samtidigt också det naiva gällde allt mera; däraf kom det, att några antiker, t. ex. Antinous
5—142815. Brising, Sergels konst.
Källa: Project Runeberg ·