Sergels konst

vaknar han och skuggar med armen mot solen, som lyser honom i ögonen. Han sträcker sig behagligt på bockfällen, som han bredt ut öfver sin vinsäck. Hvart ha hans följeslagare tagit vägen? Hör han icke på afstånd ljudet af cymbaler och flöjter ?

Sergel har tagit upp ett problem, som sysselsatte de gamle, nämligen: rörelsen i hvilan. Den förste, som löste det i fråga om stående figurer, var Polyklet, i Doryphoros och Diadumenos, bägge gestalter i hvila, men på gränsen mellan tvenne rörelsemoment. Den sittande Hermes i brons i Neapel visar hur uppgiften behandlades af den lysippiska skolan. I fråga om liggande figurer finner man knappast ens i antiken ett mera talande exempel än Sergels

Faun. Den Barberiniske Faunen, denna stort sedda bild af ruset, är försjunken FiS- 49-

i slummer och kommer att så förblifva intill världens ända. De liggande faunerna i Vatikanen och Neapel äro så beskänkta af drufvans safter, att de väl FlS- 5°-

kunna sprattla ännu med de slappnade lederna, men icke resa sig. Den dö-

ende galliern, denna högtragiska gestalt, är en passiv figur, som varit fylld af kraft men snart kommer att sjunka samman. Vänd om principen, så ha vi Sergels Faun. Här har hvilan varit fullkomlig, men redan har rörelsen begynt, och den skall ökas i ett ständigt crescendo. Om man har lust att symbolisera, kan man ju häri se motsatsen mellan den döende antiken och den vaknande moderna konsten. Dock bör man akta sig för sådana liknelser, ty det kan ligga större konstnärlig kraft i en döende figur än i en lefvande, och det är en ren tillfällighet att jämförelsen i detta fall slår in. Ty Sergels faun betecknar verkligen begynnelsen till en lång och ärorik utveckling, icke blott för konstnären själf utan för hela den stilriktning, hvilkens mest bekanta banérförare, förutom Sergel, äro Canova och Thorvaldsen.

Men här gäller det att besvara den ofta debatterade frågan om Faunens förhållande till antiken.

För detta ändamål böra vi närmare betrakta konstverkets utveck-

50. Faun från Herculaneum.

Neapel.