Sergels konst

SERGEL OCH HOMEROS.

ergels fantasi synes under de första Romåren med förkärlek hafva dröjt

i den dionysiska ämneskretsen. Men pendeln svängde snart om till den

motsatta sidan — det tyckes ha skett med nödvändigheten hos en naturlag — och från den passiva lifsnjutningens representanter inom den lägre mytologien vänder sig hans intresse till gestalter af den mest brinnande aktivitet, till Homeros’ gudar och hjältar.

Nödvändigheten af att känna Homeros måste ha uppgått för Sergel samtidigt med insikten om den antika konstens betydelse. Svårigheten för honom var, att han icke var tillräckligt språklärd för att läsa Iliaden och Odysséen på originalspråket. Men det fanns godt om folk i Rom på den tiden, som kunde hålla föreläsningar om grekiska författare, och det fanns öfversättningar att rådfråga. Det fanns i Frankrike en auktoritet, Comte de Caylus, som gjort till sin uppgift att underlätta konstnärernas arbete med att finna passande antika ämnen genom en skrift, hvilken utkommit 1757 med titeln Tableaux tirés d'Homere et de Virgile. Den var emellertid, som namnet antyder, egentligen afsedd för målare och kunde knappast vara af någon nytta för en bildhuggare, hvilket däremot var fallet med samme författares Nouveaux sujets de peinture et de sculpture och några andra af hans skrifter. Mellan åren 1.762 och 1765 utförde den skotske målaren Gavin Hamilton en hel serie af taflor ur Iliaden, hvilka väckte Winckelmanns beundran och blefvo vida bekanta genom Cunegos gravyrer. Ett par af de häri skildrade motiven ha äfven, som vi skola se, behandlats af Sergel, nämligen Achilles’ vrede öfver Briseis’ bortröfvande, och Achilles begråtande Patroklos’ död. Det är för öfrigt ett faktum, att Sergel redan i Stockholm tecknat ett par episoder ur Achilles’ historia.