Sida 5
Inledning.
Som gymnasist vistades jag ofta under sommerferierna inom Danderyds skeppslag, omkring en mil från Stockholm, uppehållande mig då för det mesta på en under Djursholm lydande egendom, kallad Nora.
Nora hade visserligen icke att bjuda på några särdeles ovanliga naturskönheter, och konsten hade ej heller gjort något till för att fylla denna brist, så framt man icke ville taga det då nyligen uppförda stora konstbränneriet i beräkningen; men man hade sköna grannskap, välbyggda och välhäfdade gårdar vid Edsvikens tjusande stränder. Dit kunde man ställa sina färder, utan att behöfva anlita andra fortskaffningsmedel än benen.
En stadsbo, som reser till landet för att roa sig, idkar vanligtvis af nöje hvad våra förfäder idkade af behof: jagt och fiske. Jag ville icke utgöra ett undantag, ehuru det föga behagade mig att med hundars tillhjelp jaga en stackars hare hela Guds långa dagen, eller att på slingrande mask fånga den sprattlande fisken. Jag jagade och fiskade följaktligen mindre af nöje, än för att fördrifva tiden.
En morgon var jag — med bössan på ryggen och bärande vid sidan en splitter ny jagtväska af det vackraste skälskinn, hvars innandöme ännu ej blifvit fläckadt af villebrådets oskyldiga blod — på vägen till Vestervik, en mindre, från Djursholm på vissa år friköpt lägenhet vid Edsvikens strand, då för tiden tjenande till sommarresidens för en ålderman vid det lofliga skorstensfejareembetet i Stockholm. Hvilken angenäm tillflyktsort undan stadens buller och skorstenarnas sot!
Kuttrandet af en skogsdufva väckte min roflystnad, och slängande bössan från skuldran, närmade jag mig skogsbrynet med färdigt gevär, såsom jag trodde. Jag upptäckte snart,
