Sida 195
äro, utan låten oss behålla jorden, så lofva vi att gifva eder himmelen!»
Efter att så hafva ordat, förde talaren den stora silfver-gräddkannan till sina läppar och tömde den ända till botten. De af åhörarne, som af den talandes beskrifning på himmelriket känt sig både rörde och tröstade, kunde likväl icke med lugn åse gräddkannans sorgliga öde, utan började å nyo utfara i knot och hotelser mot magermannen i vida rocken, för hvilken hvarken kaffe, socker eller grädde m. m. syntes heliga.
»Tyst, mina barn och underhafvande,» skrek oratorn; »är det ingen af er som minnes salig majoren och salig majorskan?... Ar det ingen som kommer ihåg lille herr Kristian, hvilken slog drängarne och pigorna i ansigtet med den vackra guldpiskan, utan att de invände något deremot, ty alla voro lika glada och lyckliga som förut?. . . Ack, de gamla goda tiderna!... Förbannelse öfver de franska revolutionerna! Det är de som ha förstört era fromma vanor och rena seder och .. . Hvad ser jag der?.. . Champagne! ... Ah, det var längesedan du strålade mot mig! ... Se, hur han lyser, mina vänner. . . lyser som en löpare vid kungliga stallet... och äst du en löpare vid det kungliga stallet, så hjelper du mig nog att utbringa en skål för de gamla goda tiderna... Skål, mina barn och underhafvande!»
Och dervid knackade han af silfverhalsen mot bordskanten och förde den halshuggna champagnebuteljen till munnen och drack, utan att bekymra sig om de hvassa, ojemna kanterna eller om glasskärfvorna, hvilka krasade omkring hans läppar, till samtlige åskådarnes synnerliga förvåning och förskräckelse.
Redan hade han tömt buteljen till sista droppen, redan hade han lagt handen på en ny, då han kom att kasta en blick ut genom ett af Ekopaviljongens öppnade fönster. Hastigt sköt han ifrån sig den tillgripna buteljen och fattade i stället tag i fönsterposten, kastade sig ut ur paviljongen och syntes icke mer.
Vid slutet af Asplundas vidsträckta park reste sig på den tiden en lefvande teater, en miniatyrbild af den å Drottningholm. På dennas gräsbeväxta scen stodo tvänne
Källa: Project Runeberg ·