Sida 263
*
Tjugusjette kapitlet.
Svarta dufvan.
Hvad östra delen af Södermalm eller Katrinatrakten är för Stockholm, är ungefär Masthugget för Göteborg, nemligen en boningsplats till det mesta för sjöfolk. Masthugget är beläget längs elfvens strand, och de egendomar, hvilka vid den s. k. Smala vägen, som löper genom denna förstad, stöta intill elfven, kallas hamnar; de äro genom pålverk och fyllning gjorda tjenliga till upplagsplatser i synnerhet för trävirke samt ha merendels särskilda hamnar och inlopps-kanaler, i hvilka båtar ellar fartyg kunna ligga fullkomligt trygga.
I skymningen samma dag, eller omkring klockan sex eftermiddagen, gled en liten båt in i en af dessa inlopps-kanaler och landade vid en mindre brygga. Ur båten steg en qvinna, klädd i en bondhustrus vanliga drägt. Sedan hon fastgjort båten vid bryggan, begaf hon sig uppåt och befann sig snart på Smala vägen.
Denna qvinna kastade spejande blickar omkring sig, liksom fruktade hon något. Visserligen har denna trakt namn för sig att vara osäker och vådlig att passera, i synnerhet då skymningen och mörkret inträdt, och svårligen låter vid den tiden på dygnet.någon bättre klädd person förmå sig att besöka denna nejd; men hon, som nu syntes så skygg och fruktande, borde likväl icke ha någonting att befara, emedan dels hennes klädsel icke egde något frestande för röfvare och dels hennes ålder, som tycktes vara något öfver fyrtiotalet, måste freda henne från den råa kurtis, hvilken anses hemmastadd på detta och dylika ställen.
Slutligen stannade qvinnan framför ett litet och förfallet hus af sten, ofvanför hvars låga och bräckliga port hängde en krogskylt.
Ännu var det ej så mörkt, att man icke kunde upptäcka på skylten, som var af hvitmåladt jernbleck, afbildningen af en svart fågel, hvilken mången skulle tagit för
Källa: Project Runeberg ·