Sida 309
sig af att kunna gå uppför de brantaste trappor utan att förlora andedrägten och att flere timmar kunna sitta lutad öfver skrifbordet, utan att detta bekom honom det allra minsta. Icke heller hade han lagt något på sinnet, som kunnat tära på hjerta eller lungor. Följaktligen skulle han kunnat motse den mest lugna ålderdom, så framt icke den fatala gikten ett tu tre hängt sig fast vid honom, utlofvande, i trots af alla läkarkonstens bemödanden, att blifva honom lika trogen som nordstjernekraschanen var, eller som hans fru, presidentskan, varit, innan hon för ett år sedan åkte bort i Storkyrkans ståtliga likvagn, enleverad af mannen med lien.
Denna djupa förlust bar han på det hela taget som en förståndig man, ehuru han stundom icke kunde undgå att sakna sin salig fru, särdeles vid sådana tillfällen, när han ansattes af gikten. De små oskyldiga tvisterna makarne emellan hade merendels uppiggat den giktsjuke och följaktligen fördelat hans krämpor, hvaraf man finner, att det ibland kan vara mer helsosamt att ha någon att gräla på, än någon att älska.
Visserligen kunde han ha mycket otaldt med sina domestiker och i synnerhet med sin gamle förtrogne, kam-martjenaren Ström, hvilken gjorde sin husbonde tusen förargelser, men dels voro dessa, till följd af sin ställning i samhället, alltför undfallande, och dels ansåg han dem för icke nog värdiga motståndare. Det är endast mellan äkta makar som sådana slags sottiser kunna förekomma, hvilka göra blodet varmare än vanligt.
Gikten är icke blott en plågsam, utan äfven en försmädlig åkomma, ty icke nog med att den gör den mjukaste rygg stel som en tre tums planka, hvaruti sågas natt och dag, den beröfvar jemväl sitt offer allt det deltagande, man egnar andra slags sjuklingar. Man vill anse gikten och podagern lika sjelfskrifna för rika och förnäma herrar som ordnar och pensioner, anseende dertill på köpet de förra till och med mer välförtjenta än de senare. Åtminstone väcka de på långt när icke så mycket afund och klander.
»Det är bara gikt,» säger man och ser med största likgiltighet på, hur den arme patienten rådbråkas, liksom hade han blifvit rättvisligen dömd efter 21 Kap. 3 § Miss-gerningsbalken, innan åberopade lagrum genom Kungl. Förordningen den 30 maj 1835 tillbörligen förändrades.
Källa: Project Runeberg ·