Sida 42
»Hvem är då du?» sporde tiggaren.
»Jag är Hin onde,» svarade mannen och log, och vid det han log, började gräset och blommorna på marken att torka bort och försvinna, liksom hade en eld gått öfver dem, och bladen i den stora skogen hväste såsom ormatungor bruka hväsa.
Men tiggaren sade:
»Och om du är Hin onde, så frestar du själarne och vänder dem till det ondt är, och derför vill jag icke hafva dig till fadder åt min son.»
Derefter begaf sig tiggaren ännu djupare in i skogen, gråtande och klagande väl bittrare än förut.
Så kom der en annan man, men den mannen hade, i stället för ögon, tvänne djupa hålor under pannan, och hans hjessa var kal som klippan, och den glänste som när månen skiner öfver sjön.
»Min gubbe, hvarför gråter du så svåra?» frågade mannen, och hans stämma ljöd som grafklockan genom den stora skogen.
Då svarade tiggaren:
»Herre, ingen vill stå fadder åt mitt nyfödda barn, och derför gråter jag så svåra.»
Då sade mannen:
»Är det icke för annat du gråter, så vill jag stå fadder åt ditt nyfödda barn.»
»Hvem är då du?» sporde tiggaren.
»Jag är Döden,» svarade mannen och log, men vid det han log, förvandlades marken och träden Öl is, och det vardt så tyst, så tyst i den stora skogen.
Då sade tiggaren.
»Ja, du, du gör alla lika rätt, den fattige så väl som den rike, och derför vill jag hafva dig till fadder åt min son.»
Och stod sålunda Döden fadder åt tiggarens son. Men efter döpelseakten förde Döden tiggaren afsides och sade till honom så:
»När din son fylt femton år, så tag honom med dig till det ställe i skogen, der vi först träffades, ty då vill jag gifva honom faddergåfva.»
Så växte Dödens gudson upp och vardt en fager yngling, och när han uppnått sitt femtonde år, tog fadern
Källa: Project Runeberg ·