Sida 54
»Akta sig, goda herre!... Mjölnarn letar efter yxan, och den ligger bakom sängen ... Akta sig, akta sig, goda herre!»
På ögonblicket var Alm vid sängen och tilldelade med skofveln dgn framstupa liggande jätten tvänne slag öfver ryggen med den verkan, att Broms med ett vrålande, hvar-vid huset nästan skakades, kastade sig omkull framför säng-fötterna och rullade på golfvet, än utsträckande sig och än hopkrypande som en igelkott.
Mjölnarens värdiga väninna instämde med ett gallskri. Det var en duett, för hvilken sjelfva afgrunden kunnat rysa.
»Skynda dig, barn!» ropade Alm till flickan; »tag ljuset och lys mig utför trapporna, så att vi snart komma ur detta näste!»
Flickan ilade som en pil fram till bordet, tog den derpå stående ljusstaken och skyndade derefter på dörren.
»Och ni, ert gemena pack,» ropade Alm, öfverröstande den hiskliga duetten, »i morgon skall ni sitta der hvarken sol eller måne lysa, hör ni det, ert röfvarfölje!»
Efter detta föga artiga afsked lemnade han »skelettets» boning, medtagande försigtigtvis den jernskodda skofveln, som kommit honom så väl till pass och utan hvilken han säkerligen icke så lätt dragit sig ur spelet.
Sjette kapitlet.
Magistern och mjölnaren.
Flickan stod nedanför sista trappsteget och lyste uppåt med ljuset, hvars sken föll öfver hennes hela ansigte.
Alm upptäckte då i detta ansigte, tärdt af svält, köld och vanvård, de mest regelbundna och ädla drag samt ett par stora högblå ögon, hvilka med ovanlig tjusningskraft, i trots af den ängslan som de i denna stund uttryckte, drogo honom till sig.
Källa: Project Runeberg ·