Sida 120
»Hvita Björnen har alltid varit en besynnerlig varelse,» började Cambon den äldre; »i motsats till andra män med jättelika kroppskrafter, har han alltid varit häftig, grälig och färdig att hugga till för den allra minsta anledning, och likadan som han var när jag först lärde känna honom är han ännu i dag ... Nu som förr är han förstädernas skräck, och han är den ende som förstått göra sig respekterad af polissergeanterna och municipalgardisterna, som gerna sett mellan fingrarna med hans öfverdåd och hårdhända lekar, emedan han alltid står till deras tjenst, när frågan gäller att spana efter tjufvar och mördare, dem han lättare än någon annan både vädrar upp och griper . . . Likväl skulle ingen kunna påstå, att han står i polisens tjenst, emedan han för öfrigt gör den alla möjliga förargelser . . . det är blott för att sjelf få göra hvad han vill som han understundom går polisens vilja eller önskan till mötes ... För öfrigt är Hvita Björnen en ärlig menniska, och fast man har mycket att anmärka mot hans knytnäfvar, har man dock aldrig haft något att säga om hans fingrar. Jag har, som du vet, alltid stått i godt förhållande till Hvita Björnen och värderar honom, oaktadt hans vilda öfverdåd.»
»Jag vet det, min far.»
»Hvita Björnen var ungefär vid din ålder när julirevolutionen utbröt,» fortfor barrikadinvaliden, »och han stred vid min sida.
Jag såg honom ensam kämpa mot sex jättar af Carl den tiondes schweizergarde och nedslå dem alla med sin
Källa: Project Runeberg ·