Sida 123
»Nog ville Simon gifta sig med Madelone, men Madelone var för klok att gifta sig med Hvita Björnen. »Det är alldeles nödvändigt,» hörde jag henne ofta säga, »att jag står på sådan fot med Simon, att jag hvilken stund som helst kan lemna honom, utan att han å sin sida har någon rättighet att återfordra mig.» Madelone hade rätt. Blotta tanken på att Madelone kunde öfvergifva honom gjorde Hvita Björnen spak som ett lam; han skulle hellre ha förlorat sina begge ögon än sin Madelone, och det ehuru Madelone nästan dagligen grälade på honom samt till och med, enligt hvad grannarne påstodo, uppfriskade gnabbet med en och annan örfil af den lilla handen. Ingen må likväl förtänka Madelone dessa örfilar, ty förmodligen hörde äfven de till dressyren »
»Men, min far, hur komma vi slutligen till den lef-vande gladan?» frågade Armand något otålig, ty det led på tiden att han borde lemna Bicétre.
»Just nu kommer jag till henne,» svarade fadern. »Den vackra Madelone hade, utom sin färdighet uti att tämja vilda djur, derjemte en förvånande skicklighet att tvätta spetsar. Man påstår att ingen deruti kunde öfverträffa henne. Deraf följde naturligtvis, alt Madelone var eftersökt af en mängd förnäma och rika damer, som behöfde hennes hjelp och betalte den derför ganska rikligen. Också fortjente den snälla Madelone rätt artigt med pengar, så att hennes rum var som ett dockskåp och hennes garderob den täckaste man kunde se. Hvita Björnen var icke titet stolt, när han om söndagsförmiddagarne fick promenera i Champs-Elysées med Madelone, som vanligtvis hade på sig sin lilla spetskantade svarta sammetspens och sin vackra kjortel af ljusblått taft, ty Madelone tyckte mycket om ljusblått taft och om alla slags tafter för resten . . . Gud trösta Hvita Björnen då, om han ej gick såsom det egnade den lycklige kavaljeren till ett sådant fruntimmer, hvilket dessutom bar en mössa, så kokett och så rik på spetsar att den kunnat tjena till skylt för Madelones yrke. Det var nästan löjligt att se hur Hvita Björnen trippade med sina ofantliga fötter bredvid Madelone, hvars hand alltid hvilade på hans arm, emedan hon icke kunde räcka upp med hela armen. Madelone trätte aldrig på .Hvita Björnen när de voro ute, men hon hade ett eget sätt att rynka näsan, denna näsa, hvars skönhet Hvita Björnen hela dagen om kunde sitta och beprisa. Det
Källa: Project Runeberg ·