Sida 122
»Ja, det är en kämpe utan like!» inföll Armand med blossande kinder.
»Men denna kämpe utan like,» återtog Cambon den äldre, »denne jätte utan nåd och barmhertighet, denne man, som icke en gång en klippa skulle kunna hejda, leddes likväl i band af den svagaste hand och tämdes af det minsta ord från en ung qvinnas läppar.»
»Af Madelone,» tillade Armand; »Madelone förmådde allt öfver honom.»
»Hvad konst hon använde för att dressera denna björn, känner jag ej, men att ingen björn så dansat efter en men-
niskas pipa som Hvita Björnen gjorde efter Madelones, det var jag ofta vittne till. Hur mången gång har jag ej sett denna koloss stå framför den lilla fina varelsen som en skolpojke framför läraren I Jag har sett honom, när Madelone var mycket ond, ligga på knä framför henne och kyssa hennes små händer, och det med en mjukhet och artighet som skulle anstått en hofman . i Ludvig den fjor-' J tondes tid. Han vågade icke taga ett steg utan Madelones tillåtelse; han vågade icke andas, om han fruktade att det skulle störa henne, ty björnar andas icke som vanliga menniskor. Förstäderna hade bort skänka Madelone en ärekrona till tacksamhet för de många armar och ben hon räddat från förstörelse under de fyra år hon lefde tillsammans med Simon.»
»Men att icke Simon gifte sig med Madelone?» anmärkte Armand.
Källa: Project Runeberg ·