Sida 190
»Med ett annat fruntimmer!» utropade Armand, med ena foten fastspikad vid mattan.
»Och markisinnan icke blott tillåter det, utan äfven råder honom dertill,» förklarade Denise.
»Hon tillråder det!» fortfor Armand, äfven med andra foten fastspikad.
»Och på sanningen af hvad jag sagt, skulle jag när som helst kunna dö!» bedyrade kammarjungfrun.
Armand ryckte våldsamt upp sina begge fötter från mattan och började i stället mäta den med stora steg. Slutligen stannade han midt framför Denise, som icke tycktes förskräckt af hans förändrade sinnesstämning.
»Men det vore ju en nedrighet,» sade han, »det vore ju det största skurkstreck mot en tredje oskyldig person, ett groft brott mot naturens och samhällets lagar! Nej, det är omöjligt!... Ni ljuger, ja, ni ljuger, qvinna!»
»Jag ljuger icke, när jag talar sanning,» svarade Denise med fast ton; »och jag skall bevisa det, ty jag vill icke vara lögnerska inför er.»
Vid dessa ord tog hon fram ett papper, i form af en biljett, och lemnade det åt Cambon.
»Läs,» sade hon, »och öfvertyga er sjelf... Under det ni var ensam med markisinnan, hittade jag i salongen denna biljett, hvilken hon, i sin otålighet att träffa er, glömde att bränna upp, liksom hon brukat göra med alla de skrifvelser hon förr bekommit... Läs, läs, och säg sedan att jag ljugit!»
Armand stod midt under ljuskronan med biljetten i sin hand och ögonen i biljetten.
Om Denise varit fysionomist — och det bruka kammarjungfrur vanligtvis vara — så skulle hon på Armand Cambons marmorbleka ansigte, under det han läste biljetten, hafva upptäckt den yttersta förskräckelse parad med den djupaste harm, som någonsin fylt ett dödligt bröst. Denise såg kanske ej allt detta; men hon såg likväl nog för att förskräckas, och hennes förskräckelse gaf sig luft i en djup suck, ty hon såg i Armands ansigte blott en älskares smärta, och det var bittert nog för henne, som icke hade den lyckan att vara hans älskarinna.
»Den lefvande gladan! Den lefvande gladan!» mumlade Armand mellan tänderna.
Källa: Project Runeberg ·