Sida 235
sin plats; »två francs för en sådan dansösl . . . Jag går under, jag dör, men dör för konsten . . . Man skall afundas er, man skall beklaga mig, men martyrens lott är skönare än lyckans . .. Adieu, monsieur 1»
Martyren aflägsnade sig med handen på hjertat och blicken på tvåfrancstycket. Armand var glad, liksom hade han gjort den bästa affär i verlden. Förr än att gå miste om en biljett denna afton skulle han hafva sålt sin sista blus, och likväl var han ingen beundrare af balletten och musiken, ingen afgudadyrkare af Fanny Cerritos dans!
Fjortonde kapitlet.
Djefvulens fiol.
L’Académie Nationale, f. d. Royale de Musique, som har sin upprinnelse från sextonde seklet, har icke alltid haft sin plats der den nu är, ty den första académie de musique, stiftad af Baif, en italiensk poet, i förening med en fransk kompositör Courville, erhöll sina privilegier af Carl IX och hade då sitt hem vid rue des Fosses-S:t-Victor. Dessa tvänne män voro de första som i Frankrike förenade poesien med musiken. År 1672 mottog den bekante Lulli iedningen af nämda akademi, som då någon tid stod i högt anseende. Flofvets herrar och fruntimmer tvekade ej att der uppträda både i sången och dansen. Men anseendet sjönk när den store Ludvig XIV fann för godt att begagna sånggudinnornas tempel för helt andra ändamål än konstens. När han i nåder värdigades undandraga någon oskyldig flicka hennes föräldrars välde och skydd, inskref högstdensamme henne helt enkelt som medlem af akademien, hvars tröskel mer än ett modersöga fuktat med vanmäktiga tårar.
Säg oss något som icke Frankrikes konungar vanhelgat! Och ändå, å propos djefvulens fiol, finnas de, som förundra sig om man släpar deras troner i gruset, om man jagar dem
Källa: Project Runeberg ·