Sida 255
biljetter och presenter. Victor Hugo och Scribe, Meyerbeer och Auber, Rubini och Malibran hafva skattat deråt lika ifrigt som många andra. Fanny Cerrito försakar icke heller »la claque», men det är hennes eget fel om klackörerna, sjelfva hänförda, glömde att genast applådera.
Armand Cambon hade med förargelse sett, huru grefvens domestiker kastade Urbain utför trapporna, och med förakt följt denne, som lät sig utkastas. »En fiolspelare är och blir ändå alltid en fiolspelare,» hade han mumlat för sig sjelf; »han har valkar på fingerspetsarne, men ingen muskei i sin arm . . . Jag skulle ha spelat en annan fiol, jag, om jag varit i Urbains ställe.»
Men snart var han, liksom alla andra, hänförd af Fanny Cerritos tjusningskraft och vaknade först vid bifallsstormen. Då höjde han sina ögon upp till första radens högra galleri, kanske för att be bankirens brorsdotter göra detsamma för Armand Cambon som grefvens dotter gjort för en stackare, som låter kasta sig utför trappan. Då blef han varse, att både Adelaide och hennes begge kavaljerer i detsamma helsade på någon, som måste hafva sin plats midt emot. Flan följde riktningen af deras blickar, och ehuru han ej helsade liksom de, blef han kanske mer öfverraskad än någon af dem.
Flan upptäckte nämligen, att fyra platser på venstra sidan af första radens galleri, som förut varit lediga, nu blifvit intagna af tvänne fruntimmer och tvänne kavaljerer. Af dessa fyra personer kände han blott en enda, men denna enda, lysande som en prinsessa, men säkert skönare än någon sådan, var markisinnan Eulalie d’Estelle.
Parterrens ögon, hvilka förut haft sitt mål på första radens högra galleri, der den vackra Adelaide satt, vände sig nu åt venster, slukande den allt förbländande markisinnan.
Men hvarför kom hon så sent, hvarför vid första aktens slut? Var det emedan det, liksom hos oss i Sverige, är »comme il faut» att först komma när skådespelet är half-gånget, för att derigenom visa antingen att man är mycket upptagen, eller att man ej är anfäktad af den nyfikenhet, som man vanligtvis finner hos dem, som brinna af åtrå efter det skönas produktioner, men hvilken plebeiska åtrå så föga bör anstå folk af god ton? — Eller ville markisinnan, med behagsjukans vanliga politik, dröja så länge med sin uppen-
Sonen af Söder och Nord. I. 17
Källa: Project Runeberg ·