Sida 256
barelse i operasalongen till dess den uppmärksamhet, som möjligtvis före hennes ankomst egnats någon farlig med-täflarinna, genom en timmes ihärdig dyrkan blifvit något mattad, hvarefter bennes seger naturligtvis borde blifva desto säkrare och fullkomligare? Detta senare var knappast troligt, ty markisinnan Eulalie d’Estelle visste nog att hon, åtminstone för denna säsong, hade priset. Ville hon kanske fördunkla Fanny Cerrito? Detta vore kanske något kinkigt för tillfället; men kunde hon väl, hon, legitimisten i S:t-Germain, täfla om priset med en dansös, om än aldrig så stor? En dansös är herskarinna så länge hon sväfvar på scenen bakom sin strålande ramp. Men ställ henne på stora verldens teater vid skenet af de förnämes eller rikes kristallkronor, ställ henne der vid sidan af dem som till och med äro mindre sköna än markisinnan, och hvad blir hon? Möjligtvis en märkvärdig personlighet, mer än tillräckligt belönad för den smickrande uppmärksamhet man genom bjudningen visat henne, men aldrig blir hon en afundsvärd förtjusarinna, hvars flyktigaste blick är en belöning för andra.
Armand hade länge svårt för att taga sina ögon från markisinnan, och det var icke utan en viss stolthet han tänkte på, att denna förtrollande, af alla så hyllade varelse aftonen förut tryckt honom till sitt bröst, kysst hans läppar, öfvergjutit honom med sin brännande, berusande andedrägt, och att hon helt och hållet kunnat vara hans, derest icke — — Men hon ställer den stora elfenbenskikaren för sina farliga ögon; hon börjar mönstra hela denna salong, som dyrkar hennes skönhet: hon försmår icke heller parterren, som nästan vrider halsarne ur led för att kunna se upp till henne. Ingenting bör föraktas här i verlden.
Men hvarför dröjer hennes beväpnade ögon så länge vid en viss plats på denna parterr? Hvarför öfvergjutes hennes ansigte dervid af en så högröd färg? Hvarför darrar hennes fina hand kring elfenbenet?
Armand slog ned sina ögon, likaledes rodnande och försagd, ty han kände sig träffad af den blixt, hvilken sköt fram ur kikaren, liksom elden ur en bösspipa.
»Stackars qvinna!» sade Armand för sig sjelf; »hon rodnar. . . Om det just icke är af blyghet, är det åtminstone af blygsel. . . Det var orätt af mig att betrakta henne så ihärdigt. . . hon har ändå varit god mot den stackars Simon.»
Källa: Project Runeberg ·