Sida 270
slutligen och för det 7:de), att alla mytologiska bilder af sten eller trä, såsom alltför mycket erinrande om hedendom och despotism, måtte ur trädgårdarna borttagas, i synnerhet bilder af gamla trädgårdsmästare, liknande den som har sin staty i Carl XIII:s torg, och att i deras ställe måtte uppresas ett monument åt Linné, den store presidenten i blommornas fristat.
Trädgårdsmästaren blir alldeles förtviflad öfver alla dessa påståenden. Han har som fideikommiss mottagit trädgården, om ej just direkte af Gud, åtminstone af grefve de Vardeck, hvilket i hans tanke kommer på ett ut, och han måste återlemna allt i samma skick som han det mottagit. Dock vill han, med afseende å tidens kraf, göra några eftergifter. Sålunda vill han befalla sitt garde, trädgårds-drängarne, att draga sig tillbaka ur trädgården. Vidare lofvar han gifva blommorna en oktrojerad författning, bygd på allmänna val och tvänne kammare eller drifhus, i likhet med dem som det blomstrande Tyskland skulle få. Med ett ord, allt skall bli så trefligt, bara han får vara qvar som välbestäld trädgårdsmästare, hvilket lönande yrke gått i arf från far till son.
Men blommorna, klokare än folket år 1848, tro icke på afmarscherande garden eller på löften om författningar. De gripa sin trädgårdskung, fängsla och släpa honom med sig. .. Hvart? — Det får man se i följande tableau:
Dekorationsförändring. Natt. En purpurstrimma visar sig i östern, tändande skogstopparna och fångande i sin brand en och annan stjerna. Jorden är ännu dyster, men icke ödslig. Man ser vid skenet af lysmaskar ett brokigt, men matt vimmel af alla färger öfverhölja marken. Purpurstrimman blir allt bredare, marken allt klarare. Ah! Det brokiga vimlet kommer af hundratals sköna flickor, slumrande famn vid famn så långt ögat når. Flickor? Nej! Det är blommor, ännu söfda af natten eller tyngda af daggen. »Ack, hvad det är dumt att icke vara tidigt vaken om morgnarna I»
Men om man sofve mindre, hur gammal blefve man ej då? Man är enligt dopsedeln fyrtio år, man är till och med sextio, men egentligen är man bara tjugu, bara trettio. Det öfriga har man sofvit bort, och det kan icke räknas. På detta sätt blir man alltid ung, fastän man står med foten i grafven. Tycker man att ens ögon blifvit något
Sonen af Söder och Nord. I. 18
Källa: Project Runeberg ·