Sida 273
Ett rop af bestörtning undföll hans läppar, och han rusade ut från parterren, knuffande undan alla som voro i hans väg, och icke kännande de knuffar, hvarmed han af andra vedergäldes. Det var nära att han råkat ut för polissergeanternas och municipalgardisternas knogar, som icke tåla andra knuffar än dem de sjelfva utdela.
När Armand ändtligen utkommit på gatan, sprang han mellan vagnarna med fara att bli öfverkörd; men den ena vagnen försvann efter den andra, utan att den stackars arbetaren funnit den eller dem han tycktes söka.
Han slog sig för pannan vida kännbarare än Urbain hade gjort; han slet flere hårstrån från sin hjessa än grefve de Vardeck; han såg bedröfligare ut än sjelfva doktor Matheus i det ögonblick denne med sin protesterade räkning sjönk ned i afgrunden. Han förbannade Djefvulens fiol, och dermed må nu vara huru som helst; men hvad som än värre och oförlåtligare var: han förbannade sjelfva Fanny Cerrito. Det var lyckligt att hon icke visste det, emedan hon redan förut var ledsen öfver att hon ej mer än tre gånger på aftonen blifvit inropad, liksom hennes käre man monsieur Saint-Léon var förargad för det man icke begärt da capo på Mayseders variationer, som han bespetsat sig på. Markisinnan var förargad på Adelalde, icke för det att denna så förtroligt talat med hertigen, utan för det att bankirens brorsdotter vid sin barm burit en grannare och säkert dyrbarare bukett än markisinnan. Bankiren var vid dåligt lynne, emedan han på spektaklet blifvit varse finansministern monsieur Dumon, hvilken han ansåg stå i vägen för fäderneslandets sanna väl och ära.
Ja, så är det. Sista tonen ur orkestern är knappast förklingad, sista lågan i kronan slocknad, första steget utom sånggudinnornas tempel taget, förrän prosan med sitt följe af ledsnad och förargelse griper oss i lufven och fordrar ersättning för några stunders flyktigs nöje.
Källa: Project Runeberg ·