Sida 275
Femtonde kapitlet.
Biljetten.
Följande morgon bultade Armand Cambon på porten till huset n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré. Porten sprang upp, men Armand hejdades af portvakten, en i yrket grånad man, som icke hade den blidaste uppsyn och icke heller det angenämaste god morgon på sina läppar.
Fransmännen äro, såsom ofta nämndt är, ett ovanligt artigt och förekommande folk. Derifrån utgöra dock port-vaktarne ett undantag. Det är säkert en känd sak, att knappast något hus i Frankrikes städer finnes som ej har sin portvakt, hvars förnämsta uppdrag är att hålla porten stängd och endast öppna den, när portklappen slår eller portklockan ljuder, detta onekligen till mycken nytta och beqvämlighet både för värd och hyresgäster. Portnyckels-bekymret, så stort i Stockholm, kännes icke ens till namnet i Paris. Till portvaktens yrke hör jemväl att hålla gata, gård och trappor rena, hvilket icke heller är en lätt sak i ett samhälle som Paris, der polisen håller den strängaste uppsigt öfver ordningens och snygghetens vidmakthållande. Men denna eviga påpasslighet på kommande och gående, icke mindre om natten än om dagen, detta alldagliga fejande på gårdar och i trappor äro icke egnade att åstadkomma ett lätt och gladt lynne; ty om också portvakten kan beqväma sig till att gå värdens och hyresgästernas önskningar till mötes derför att han af den förre har lön och boningsrum samt af den senare sportler minst tvänne gånger om året, så är det likväl förklarligt, att han måste se snedt på hvarje obehörig person, för hvilken han nödgas. öppna porten och hvars fjät i trappan han likaledes måste utplåna, utan särskild ersättning för detta redan i och för sig sjelf otrefliga besvär. Deraf följaktligen en fransk portvakts föga franska sätt att vara. Med ett ord, det finns ingen gammal port så knarrig som en gammal portvakt.
»Hvad är det nu frågan om igen?» knarrade portvakten i huset n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré.
Källa: Project Runeberg ·