Sida 279
Men innan han upphunnit Armand, hade denne bultat pä porten till sjelfva boningshuset och redan blifvit insläppt, så att han nu lyckligen befann sig utom portvaktens område och domvärjo.
»Är det möjligt att få tala med mademoiselle Géron-niére?» frågade Armand en betjent i rikt livré, som visserligen öppnat porten, men derefter stält sig i vägen för den inträdande.
Betjenten mätte arbetaren från topp till tå, utan att brådska med svaret. Armands tarfliga toalett hade icke heller något uppmuntrande för en betjents rygg eller tunga.
Armand upprepade derför sin fråga med en viss pockande otålighet, som icke gerna kunde undgå ett svar.
»Det tror jag inte,» svarade betjenten tvärt, i det han gjorde en gest åt gården, lika betydelsefull som den portvakten gjort åt gatan.
»Var så god och hör efter först,» yttrade Armand, blind för alla dylika gester.
»Hvem skulle jag få den äran att anmäla?» frågade betjenten med en försmädlig min.
»Mitt namn är säkert obekant för mademoiselle . . . Säg henne derför helt enkelt, att en person, som har någonting högst angeläget att meddela, önskar på ögonblicket tala med henne.»
»Kom då tillbaka närmare nyåret, ty då är rätta tiden för utdelningar,» svarade betjenten med detta flin, så eget hos förnämt eller rikt folks domestiker.
»Hörde ni ej hvad jag sadel» ropade Armand, blodröd i ansigtet och trängande betjenten mot väggen; »hörde ni ej att det var något högst angeläget jag hade att säga er matmor?»
»Monsieur 1 Detta våld!» yttrade betjenten bleknande, ty vreden verkar så olika på olika slags menniskor.
»Ni söker genom förolämpning anledning till tvist,» fortfor Armand; »men jag tvistar aldrig med oförskämda drängar, utan jag tuktar dem, monsieur! . . . Jag känner en brinnande lust att slå in ett dussin tänder på er, pardon!»
»Monsieur! Ni skulle våga...»
»Drifva er in i muren, för att der låta er stå som bilden i en nisch,» tillade Armand, »ja, det skulle jag våga . . . Ni har väl aldrig drömt er en sådan ära?»
Källa: Project Runeberg ·